Jag vet inte vad det är med skor. Egentligen. Men det skapas väl något sorts förhållande med dem eftersom jag i mitt fall ofta använder dem strax bortanför bristningsgränsen. Alltid. Mina numera gamla löparskor sprang i samma fotspår. Så att säga. Efter att ha varit med i tre världsdelar och otaliga länder fick de tidigare i somras sonika pensioneras. Vi har haft mycket skoj ihop, det vill jag lova.
Två-tre Göteborgsvarv. Två Lidingölopp. Ett Tough Viking. En drös med personliga rekord. Säkert ett antal hundra mil vanlig löpning och garanterat ett antal ytterligare mil som vanliga promenaddojjor runt om i världen. Regn. Sol. Lera. Torra grusvägar. Stränder. Bergsklippor. Stadsvandringar. Djurgårdskanalen.
Vi har promenerat på Zanzibar, vi har gått runt på Santa Monica Beach, löptränat i Genève, klampat på den svenska västkusten och joggat i Vancouver. De fick nästan hänga med till Kebnekaise och var på vippen att göra ett nytt Tough Viking i somras, som jag dock ställde in i sista sekund.
Nu är eran över. Jag vill nog allra helst rama in dem. Sätta upp dem på väggen och beskåda dem varje dag. Vet dock inte hur det går hem hos de andra som lever under samma tak. Kanske får göra det när jag är själv hemma och inte kan stoppas. Återstår att se hur det går med det projektet.
