Gotlands sydligaste

Dag två på Sveriges största ö. Novembervädret bjuder för dagen på uppsprickande molntäcke och ju längre ner vi tar oss försvinner allt mer snö. På vår väg mot Gotlands sydligaste, som kontraster till gårdagens nordligaste, ser vi Stora och Lilla Karlsö resa sig upp hur havet, innan vi efter ungefär en timme från Visby rullar genom Burgsvik på väg mot Hoburgen.

Om raukar hör till något av öns mest kända signum så finns det en av alla de tusentals som är mer känd än alla andra. Hoburgsgubben har blicken fäst i sydvästlig riktning nere på Gotlands sydligaste klippor och det finns en mängd skrönor kring honom. Som att han inte orkade gå på kalasen som byborna bjöd in till.

No shit. Han satt väl där med sitt stenansikte och tittade ut över havet. Surmupp.

I övrigt. Gotlands sydligaste bjöd på höstligt väder, kala vidder och kurviga vägar. Plus unika klippformationer, raukar, väderkvarnar, mer raukar och flera stängda vandrarhem och restauranger.

Vi fick oss dock vår mat tillslut, på Fiket i Burgsvik. Gotländska kroppkakor smakade onekligen väldigt bra och eftersom det dessutom var fars dag den här söndagen ingick det obegränsade mängder tårta som efterrätt. De där småhaken i byarna ska aldrig underskattas och medan mörkret föll utanför fönstren satt vi och åt oss mer än mätta. Jag älskar att hitta de där anspråkslösa och oväntade ställena. 

Gotlands sydspets var nog nästan lite anspråkslöst också tycker jag, mitt bland alla mäktiga naturupplevelser. Och i mitten av november sådär öde, kargt och blåsigt.

Precis som vi ville ha det.