Ny vecka. Nya tag. Förhoppningsvis lite piggare än förra måndagen, med sviterna av allt jag tog med mig från Åre. Det kanske tjatas lite väl mycket om det just nu men det har sina skäl eftersom det var en av de bättre bortahelgerna på väldigt väldigt länge. Jag lär återkomma om det.
Så. Det blev ändå helg och det blev även söndag. Efter bildvisning av San Francisco-resan kom vi, så där en timme innan filmen skulle börja, på att vi faktiskt skulle gå på bio. Vete fan om jag gått så snabbt in till stan från Skärgår’n förut. En kvart hemifrån till biosalongen är nog personbästa. Men så hade vi sikte på Lion också, filmen alltså.
Based on a true story.
De där filmerna brukar alltid (alltså, alltid!) generera eftertänksamhet, googlingar och mer eller mindre djuplodade tankar i efterhand. Så här några timmar senare så kan jag bara bekräfta att så även blev fallet den här gången.
Senast jag var nära tårar i en biosalong var när jag såg Marley and me 2008. Igår började räkneverket om kan jag konstatera. Förmodligen för ett antal andra i salongen också, när det verkligen var surroundljud på snyftningar. Jag ger er trailern här och har ni möjlighet så gå och se den.