Vi tog en löprunda häromkvällen, jag och Maria. Skönt tempo, härligt väder och skymningen var på ingång när vi stack hemifrån. Efter några kilometer var det helt mörkt ute och vi kommer till en icke upplyst parkering. Maria har reflexväst och lysdiod i handen och jag kör en lysdiod som dinglar runt på tröjan. En bit fram skymtar vi ett par svarta gestalter, som snart visar sig vara hundägare.

Hundägare av den värre sorten. Ena riktiga klåpare.

När vi är runt tio meter från dem släpper de, av okänd anledning, hunden lös från kopplet och jycken tar i full sula sikte på oss. Jag saktar ner direkt medan Maria fortsätter jogga och hunden tar följer på henne. Ingen av oss är hundrädd och det ska nog den här jycken vara evigt tacksam för.

Jag går förbi kvinnan som håller i kopplet och påpekar sarkastiskt “Ah, du HADE ett koppel alltså?”. Föga populärt visar det sig och hon är ganska snabb påpekandet om att “Äh men lugn för helvete. Det är ju bara en valp!”.

Här brinner jag upp.

Att det är en valp är i det närmaste skit sak samma för det är ingenting som en hundrädd person vare sig bryr sig om eller kan se när jycke i totalt mörker plötsligt rusar mot en. Jag tänker naturligtvis inte skada en hund för sakens skull (det är ju en viss hundägare det är fel på) men om jag varit hundrädd hade jag mycket väl kunnat sätta upp foten mot en för mig okänd hund. En sula med broddar och rejäl kraft är ingen önskedröm för en hund. Valp eller inte.

Att då få en kaxig kvinnas attityd tillbaka är inget jag förväntar mig. Tvärtom. En ursäkt hade varit på sin plats och att omedelbart koppla hunden. Men tydligen var de inte hundägare nog för att förstå en sådan simpel sak. Snacka om att ta efterblivenheten hela vägen in i kaklet. Vi ordväxlar ganska otrevligt mellan varandra några sekunder till innan vi joggar vidare.

Jag kan eventuellt ha haft “Jävla kärring!” som slutplädering.

Så hundägare. Om ni är på allmän plats där andra människor tenderar att dyka upp, håll era fyrbenta vänner kopplade. För er skull. För hundens skull. För alla andras skull.

Och plocka upp hundskiten efter er också, för det är ni fantamig sämst på. Klåpare.

Grafik på omslagsbilden: Designed by Freepik

13 KOMMENTARER

  1. Guuuud, känner ilskan bubbla i mig bara av att läsa detta. Jag är egentligen inte hundrädd (förutom för vad jag kallar “farliga hundar” eller om de är lite stora och hoppar på en). Men alltså lösa hundar som springer mot/efter en, det är inte okej när det rör sig om hundar man inte känner. Hade jag varit hundägare hade jag tyckt det var så jävla pinsamt om att jag hade en lös hund som gick fram till/jagade andra. Saknar de helt respekt för andra liksom?!

    • Jennifer, det var lite dit jag ville komma. Att få hundägaren att känna det där pinsamma. Det var dock inte den reaktionen jag fick vilket jag tycker är tämligen anmärkningsvärt.

  2. ÅÅÅ jag morrar lite. Vet inte hur många hundar som jag har passerat den här jul och nyårshelgen i skidspåren, med kopplet efter sig och matte/husse en bit framför utan en aning om var hunden är. Jag är lite hundrädd och gillar inte att de är lösa även om de fluffigt gulliga. Jag har inget emot hundägare som kopplar sina hundar och kan åka skidor med dem, en stor jäkla skillnad mot söndagsturisten. Dessutom är det rätt frusterande att glida rakt igenom stora skithögar i spåret.
    Jag påtalade fint att man ska koppla sina hundar men möttes mest av ilska. Det är faktiskt för hundens bästa.

    • Helena, jag förstår det inte heller riktigt. De låter sin hund springa löst och sen blir de arga på de som säger till? Fattar verkligen inte, som om det vore en jävla rättighet för deras hundar att “attackera” (ja, jag vet att det kanske är fel ord i sammanhanget) människor som råkar gå förbi.

  3. Tyvärr, är allt för många hundägare egoistiska och korkade. Då jag är hundrädd möter jag ofta hundar och ägaren, där ägaren inte kopplat hunden, även i områden där hunden enligt lag skall vara kopplad. Att prata med en hundägare är lönlöst, får alltid svaret: “min hund är så snäll…”, ingen som helst förståelse för en hundrädd person. Jag har försökt tala med hundägare snällt, argt, ironiskt och skämtsamt men inget sätt tycks hjälpa. Hundägaren bryr sig bara om sin fyrbente vän. Dock finns det få undantag som faktiskt tar hänsyn till omgivningen, men de känns sällsynta.

  4. Minns plötsligt väldigt väl en joggingtur på strandpromenaden när jag blev biten i midjan av en rottweiler som var kopplad, men vad hjälpte det. Ägarens “ursäkt”: Du sprang om oss så snabbt så du skrämde hunden! Gissa om jag talade om att min midja är i ungefär samma höjd som mina barns ansikten och det var en himla tur att det inte vara de som “skrämde” den snälla lilla hunden. Jag kan ha sagt f-k ordet också ett par gånger, men jag fick ingen ursäkt. Bara ett ärr i midjan efter huggtänderna.

    Nu har jag ju själv vovve, som gillar att skälla på folk och kan tänka sig att jaga dem när han är på det humöret. “Hund som skäller biter inte” säger ordspråket, men jag har stor förståelse för att folk kan bli rädda, så vi har honom i koppel när vi är i civilisationen.

    • Jag tycker du resonerar klokt Åsa, framförallt med egen erfarenhet av både ägande och bitande. “Hund som skäller biter inte” har jag aldrig hört förut och vet inte om jag skulle lita på det heller den dagen det kommer en skällande jycke modell större mot mig i full sula. 😉

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här