Alltså. Om det känns bra är det väl bara att köra? Precis. Det var så det blev i onsdags kväll. Jag hade planerat ett lite längre pass från Ås utanför Östersund och hem till Skärgår’n. Första bästa väg brukar det landa på runt 12-13 kilometer. Igår blev det lite längre. Lite.
Det var nästan så jag hade lite våriga känslor när jag lämnade Jämtkrafthallen i Ås. Jag tog en extrarunda i byn och fick se magnifika fjäll under molnfri himmel i horisonten. De glimrade i motljuset av snö och is och framför låg en uppsprickande Storsjön, vars is meter för meter nu ger vika. Jag hade kunnat stanna där och bara inhalera stunden i en minut. Eller timme. Eller ja, jag hade fortfarande stått kvar om det inte blåste svinig nordvästan rakt in i märgen.
Vägen från Ås är utför nästan hela vägen in till Östersund. Första 6-7 kilometrarna är barnsligt enkla men jag försökte att inte rusa på allt för mycket utan hålla ett tempo som ska fungera länge. Och jag kände mig pigg, så jag planerade om rutten redan efter halvmilen för att landa på 15 kilometer.
Jag kände mig ändå väldigt pigg. Så. Det slutade med att jag tog en omväg på omvägen och en rejäl svängom i stan. Och det var först framåt 17-18 kilometer som jag började bli riktigt trött. Benen stumnade. Flåset blev mer ansträngt. Fötterna landade allt tyngre på de grusiga gångvägarna över mot Frösön. Solen sjönk ner bakom Frösöberget och jag blev allt mer frusen ju fler steg jag tog.
Hem kom jag. Efter 20,16 kilometer. På knappt en timme och 43 minuter. I slutet på mars. Själv. Oplanerat. Idag, så här ett och ett halvt dygn senare, njuter jag av träningsvärken och känner att det där var ett väldigt fint kvitto att få, när det är sex veckor kvar till Göteborgsvarvet. Den där rutten ska jag ta fler gånger i vår och då ska jag slänga på ytterligare ett par-tre kilometer för att överstiga halvmaradistansen. Då kanske det kan bli riktigt roligt i Göteborg den 21 maj.
Men fram tills dess ska jag svettas fler gånger. Med magnifik fjällutsikt.
PS. Igår firade jag passet som sig bör. Med att dämpa lösgodissuget en aning…
Heja! Bra sprunget!!
Tack Åsa! 🙂