Fredag morgon. New York-tid är klockan strax efter nio. Jag har precis vaknat i min säng på hotellet, korsningen 7:e avenyn 23:e gatan. På gatorna utanför är trafiken igång. Jag kör den sedvanliga proceduren. En sväng på Instagram, lite Twitter och… mer Twitter. Panikartade tweets från vänner och bekanta. Från de med arbetsplats längs Drottninggatan i Stockholm till de som rörde sig i kvarteren eller bara fick kännedom om vad som eventuellt hänt.
Det har gått några dagar sedan den där jävla lastbilen skapade kaos, död och otrygghet på Drottninggatan i Stockholm. Eller i hela Sverige för den delen. Livet på resande fot erbjuder ibland begränsade möjligheter till snabba uppdateringar och därför har det varit tämligen tyst här på bloggen kring dagen som förändrade vårt land.
Däremot har jag uppdaterat mig och följt med så gott det har gått. Allt från välrapporterande nyhetsajter, svenskarnas (plötsliga) öppenhet för folk i behov av hjälp. Till manipulerade bilder, osanningar och grumliga avsikter. Samlat tankar och intryck. Helhetsbild och faktagranskad information i den mån det varit möjligt. Försökt att inte dra några egna förhastade slutsatser och samtidigt inte vara för naiv. Hårfin gräns emellanåt.
Egentligen har jag inte så mycket att tillägga. Det som har behövt sägas är redan sagt. Men okej, jag twittrade det här någon dag efter attentatet och det står jag fast vid.
Vi som inte tror på böner för Stockholm hoppas istället att skadade tillfrisknar och att ansvariga grips och straffas.
Nu kör vi vidare. För att vi vill. För att vi måste. För att allt det som är normalt måste övervinna våld och ond bråd död.
<3!
Ja, fy alltså. Kan inte sluta titta på bilderna från de som aldrig kom hem till sina när och kära i fredags. Hur går man ens vidare som anhörig? Det GÅR inte att föreställa sig.