Bungyjump i Whistler – adrenalin och vackra vyer

Vårvintern verkar existera även i Kanada. I Whistler håller den ena säsongen för fullt på att bytas ut mot den andra och i byn blandas skidpjäxor med mountainbikes. På gångvägarna är det snöfritt och det är till och med t-shirtväder framåt kvällen. Men lyfter man blicken möts man av snöklädda toppar under en klarblå himmel. Ungefär samma vyer som jag har när jag ska hoppa bungyjump i Whistler.

Det där med bungyjump är fortfarande ett oprövat kort för mig men det är här i Whistler det händer. I t-shirt, vårvärme och med snöklädda bergstoppar som pryder omgivningen. Där. Just där ska jag hoppa mot en forsande flod, rakt ner i den sextio meter djupa ravinen. Fullt normalt. Vyerna är bedårande. Bland lummiga granskogar vandrar jag upp mot bron där jag om en stund ska stå med tåspetsarna utanför avsatsen.

Sele runt kroppen 60 meter upp

Den här gången är jag dock inte lika intresserad av bergen i fjärran. Blicken når inte så högt där jag står längst ut på avsatsen. Jag vet att man inte ska men det är svårt att titta ner. I ravinen. Med den forsande floden. Sextio meter under mina fötter.

Runt kroppen sitter selen och den blå linan som ska fånga upp mig hänger under bron och dinglar i eftermiddagssolen.

Three – two – one

Med utsträckta händer och fötterna halvvägs över kanten känner jag hur pulsen stiger. Instruktören bakom mig räknar ner.

Three.

Two.

One.

Jag tvekar. Stannar till precis när jag ska trycka ifrån. Och jag hinner tänka etthundrafemtioelva saker under den sekund från ”one” tills det att jag bestämmer mig. För jag har ju bestämt mig. Egentligen. Hoppet är betalt. Selen är på. Jag står på avsatsen. Och jag ska ju bara göra det här. Varför tvekar jag?

Sedan trycker jag ifrån med fötterna och lämnar rampen. Jag har luft. Jag flyger. Jag hoppar.

Långa korta sekunder och uppstuds

Sekunderna är långa men alldeles för korta. Känslan av att falla fritt mot ett vattendrag som närmar är skrämmande, upphetsande, adrenalinsprutande och helt fasansfullt fantastiskt. Jag har hoppat tandemhopp med fallskärm tre gånger men närvarokänslan i ett bungyjump är något helt annat. Perspektivet. Där allt är så nära. Där avståndet mellan mig och fast mark går att relatera till.

När linan fångat upp mig börjar nästa resa. Uppstudsen. Det känns som att jag ska kunna komma tillbaka upp på avsatsen men så nära är jag givetvis inte. Tre-fyra gånger eller något sådant, jag var inte helt närvarande, studsar jag. Innan linan stannar. Och jag hänger med dinglande ben över det forsande vattnet under mig.

Jag följer instruktionerna jag fått på förhand och hakar karbinhaken jag har haft på mig och så börjar de vinscha upp mig. Lugnet som uppstår kan jag inte förklara. För någonstans är jag fortfarande hög på upplevelsen.

Vårsol och kvällskaffe

När selen är avplockad tar jag en promenad på några stigar i området. För att varva ner. Återta kontrollen över huvud, puls och adrenalin. Det är en härlig kväll och efter mig har ännu några äventyrssuktande människor hoppat bungyjump. Efter någon timmes nedvarvning sätter jag mig i bilen och åker de knappa två milen tillbaka in till Whistler.

Våren ligger och lurar i luften och i byn blandas skidpjäxor med mountainbikes. Även när solen börjar sänka sig bakom fasaderna i Whistler. Jag sitter och tar en mugg kaffe efter att adrenalinpåslaget dragit sig tillbaka. Mitt första bungyjump är avklarat. Men mitt sista? Nej. Det tror jag inte. Jag kan göra det igen. Här eller någon annanstans. På hösten eller på våren, medan den ena säsongen för fullt håller på att bytas ut mot den andra.

LÄS MER | Bungyjump i Singapore