Vi har åkt motorvägen raka vägen ut ur stan. Bakom oss lämnar vi Dubais skyline och Burj Khalifa försvinner sakta i diset. Framför oss breder de guldfärgade sanddynerna ut sig. Allt fler. Allt vidare. Allt ödsligare. Efter fem mil svänger vi av motorvägen och ut på en sandigare version av framkomlighet. Vi kan kalla det för öken.

På en parkering, precis innanför Dubai Desert Conservation, stannar vi och medan vi själva sträcker lite på benen i ökenhettan lättar chauffören på trycket. Däcktrycket. Det är ett måste för att ta sig fram på sanddynerna. De där finkorniga sanddynerna som vi ska bilsurfa på. Solen steker från en molnfri himmel och temperaturen börjar sakterligen närma sig de 40 vi sett prognoser om.

Arabian Adventures

Som en del i ett lämmeltåg rullar vi ut från parkeringen. Mot ändlösa vyer av sanddyner tar vi sats. Upp på första dynan. Och så tippar vi över. Magkänslan är fin och i förarsätet sitter chauffören lugnt och slentrianpratar om väder, vind, öken, förarutbildningen och ökendjur vi kan få se. En hand på ratten. Den andra gestikulerar lätt eller vilar på växelspaken.

Han förklarar.

En chaufför som har båda händerna på ratten har panik.

De italienska grabbarna i bilen gör inte ett ljud. Det skotska paret är mer livade och även jag och Maria gör utlopp för magkänslorna som kommer när bilen tippar över sanddynernas kanter, där det emellanåt känns som att vi ska välta. Min DJI Osmo får frispel och flera gånger vet den inte hur den ska stabilisera sig, när den ska filma spektaklet.

Vi följer kön av bilar som ringlar sig genom ökenlandskapet. Flera bilar före. Flera bilar efter. Det ser inte så märkvärdigt ut, när man ser de andra bilarna köra över dyner och ner i dalarna av sand. Det är en helt annan känsla att sitta i.

Efter en stund parkerar vi. Om åsynen av sand är ändlös och det hela verkar öde så är det tvärtom.

Öken utanför Dubai

Ett dussintal bilar har parkerat bredvid varandra och vi turister vet inte riktigt hur vi ska bära oss åt för att få en selfie med oss själva. Bara oss. Och bara ökenlandskap. Det är ändå ett mäktigt landskap att blicka ut över och det påminner inte om något jag sett tidigare. Sikten är förhållandevis klar och solen steker från den fortsatt molnfria himlen. Luften är torr så trots en temperatur som slår mitt tidigare värmerekord så känns det inte så brännande varmt.

Morgon på sanddynorna

…och givetvis måste en ju passa på att hoppa runt bland sanddynerna. Se hur sanden sprätter iväg och känna hur varje fint korn tränger in i skor och kläder. Som en sandlåda. Fast lite större.

Dryden-hopp i öknen

Jag har åkt skidor i flera år men just det där med bräda är något som jag aldrig testat. Den här dagen blir det premiär. Det är lika skumt som är det är roligt, att trycka ner fötterna i “bindningen” och ställa sig på kanten av en sanddyn. Vem behöver våra svenska fjäll när en kan åka till en annan kontinent med ett annat underlag? Eller hur var det nu?

För att vara ett premiäråk går det ganska bra. Jag vet inte om jag någonsin haft så fint knäböj som i mitt första åk. Min crossfit-tränare borde vara stolt över det, för inte ens på de passen går jag ner så djupt. Stilpoäng är en annan sak, den går jag inte in på den här gången.

SandboardSandboard

Jag välter halvvägs ner i backen i mitt första åk men i det andra går det bättre. Betydligt högre fart, innan jag kraschar precis i slutet av backen. När jag tumlat färdigt i den varma sanden har jag korn överallt. Ansiktet är fullt och ur öronen fullkomligt rinner det ut en halv öken. Lyckligtvis har jag, tillskillnad från Maria, inget hår som det fastnar i. En får vara glad för det lilla som taskig hårväxt på huvudet innebär.

Efter att ha åkt sandboard

Innan vi beger oss till nästa del av det här ökenäventyret tar jag en lätt joggingtur upp på en av de högre dynerna. För att se vad som döljer sig bakom. Överraskningen är vag. Det är mer sand. Fler dyner. På sina håll ser jag små inhägnade lägerplatser. Men så får jag också den där öde bilden på mig själv. På toppen. Det är bara jag och en till som orkar ta oss hit upp. Sådär lagom unikt alltså.

Dryden och sanddynorna

Och så får jag givetvis chansen att studsa ner och sprätta sand runt mig. Igen. Som ett barn. Igen. Vem säger att vuxna inte får leka i sandlådan?

Ökenhopp Ökenhopp Ökenhopp Ökenhopp

På förra årets önskelista för sommaren stod fatbike. Det blev aldrig av. Precis som det faktum att jag heller aldrig åkt bräda innan resan till Dubai så var det samma sak med fatbike, eftersom det aldrig blev av i fjol. Det är tydligen i en öken 5205 och en halv kilometer hemifrån som det händer.

Det blev en ganska kort session på de här fettodäcken men jag hann ändå få en hyfsad känsla för om det är värt att göra ett nytt försök hemma i Jämtland i sommar. Och ja, det är det. 

Cykla fatbike Cykla fatbike

Med svetten rinnande längs ryggraden och sand i hela ansiktet, inklusive öronen, rundar vi av de fysiska aktiviteterna. Vi spolar av oss inne på campen innan vi slår oss ner under takduken för dagens andra frukost. Jag vet inte när jag senast smakade en så god Fanta men när kolsyran rispar strupen och den iskalla drycken rinner ner i halsen är det ren och skär njutning. Av något så enkelt som en Fanta.

Skugga och fikadags Ökenfika

Ingen ro dock. Vi har testat det mesta under tiden som de andra fikat, så det blir en hastig måltid innan vi entrar bilen igen för återfärd. I baksätet på vägen tillbaka till Dubai är det svalt men utetemperaturen har passerat nytt tiotal. 40°C och personbästa. För det är tydligen i en öken det händer. Första gången på en bräda. Första gången på en fatbike. Första gången i över 40 plusgrader.

40°C

Fem-sex timmar efter att vi lämnade hotellet är vi tillbaka i stan. Värmen är betydligt mer påtaglig med luftfuktigheten här, trots att det bara är 33°C. Det tar oss tio minuter att tömma skorna på finkorning ökensand. Överallt är den. I kläderna. I väskan. På mobilen. I öronen.

Det får dock blir ett kvällsprojekt. Vår sista eftermiddag i Dubai tänker vi ägna åt att beskåda fler saker med anknytning till svensk fjällvärld. Men det får bli ett eget inlägg.

Fakta & exempel – biltur i öken

På en Morning Dune Drive hämtas man på hotellet vid 8-tiden och åker till ett reservat fem mil utanför Dubai. Här “surfar” man på sanddyner med fyrhjulsdriven bil. I vissa paket ingår frivilliga aktiviteter som sandboard, fatbike och kamelridning. I vårt paket ingick även enklare förtäring. Vår tur bokades på förhand och arrangerades av Arabian Adventures, priset landade på 220 AED per person (cirka 550 SEK). Ingen dricks tillkom.

Vissa foton i detta inlägg: M.Carlsson

11 KOMMENTARER

  1. Vi hoppade faktiskt över öknen när vi var i Dubai, en miss kanske, men det får bli nästa gång om det blir någon sådan. Det ser onekligen kul ut. Fast jag erkänner att jag skulle nog hoppa över brädan. har ju testat på snö och med tanke på hur det gick så skulle det nog vara lika bra att låta bli 😉 (häftiga bilder!)

  2. Jag gillar faktiskt Dubai a lot! Varit dit 4 gånger och varje gång tar jag någon av de olika företagen ut till sanden och öknen även om det är rätt turistiskt inslag. Du har jättefina bilder på bloggen. Ha de bäst!

    • Fränt Katta! Det är få som jag träffat eller hört som faktiskt sagt att de gillar Dubai mycket! Vad gör ni där när ni är på plats? Upplever eller passar på att slappa? Shoppa?

  3. Vilken himla fin stund ni verkar ha haft. Förstår känslan av sandlåda, en önskar ju att det gick att leka loss fullständigt och att det sen gick att slänga kläderna och sen befinna sig i en pool i ett par timmar för att tömma öronen!

    • Pool, om det varit så väl Linda, hehe! Vi kör budgethotell när vi är ute och då ingår sällan pool. Den här dagen hade vi dessutom checkat ut från hotellet så vi hade inte ens dusch förrän vi kom till nya hotellet vid 21-tiden på kvällen. 🙂

    • Ja, de är fascinerande de där ökenlandskapen! Oman låter häftigt, och jag kollade in inlägget därifrån. Undrar om det kanske vore något som en nästa ökendestination?

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här