Spring en mil vinn en bil 2017 – race report

Det är numera juni och då har jag ju, enligt min bucketlist för sommaren 2017, lovat att ägna två mil i veckan åt löpning av något slag. Så, 1 juni var det ju lika bra att köra igång direkt så jag anmälde mig kort och gott till Spring en mil vinn en bil här i Östersund. Sådär några timmar innan start.

Det här var första gången jag skulle springa det här loppet och första gången sedan Strömstadsmilen 2001 som jag sprang ett lopp dedikerat till just en mil. Just därför vet jag inte riktigt vad mitt pers på en mil är, de träningsrundor jag gjort ger väl möjligtvis en hint men då ingår ju ofta både uppvärmning och nerjogg.

Pre-race

Eftersom jag ändå fått lite feeling (och revanschlust) efter Göteborgsvarvet så har jag kört några mil i benen efter halvmaran. Helt klart läge med en snabb mil i kroppen och ett bra tillfälle att pressa det lilla extra. Vanligtvis kör jag ju inte så här ”korta” tävlingar, Kraftprovet i Trollhättan är undantaget med sina 11,6 kilometer. Annars är det bara halvmara och Lidingöloppet som är måltavlor.

Jag laddade med ordentlig mat vid lunch och såg sedan både regn, snöblandat och hagel ramla ner utanför jobbfönstret samtidigt som nordvästanvinden slet och drog i trädkronorna. Man blir sådär måttligt laddad när man vet att sista fyra-fem kilometerna i det läget skulle innebära ren och skär motvind. Kall motvind.

Uppe vid Bilbolaget i Östersund hämtade jag ut nummerlappen och började värma upp. Jag, och flera med mig, kunde knappast tro att juni hade anlänt.

GPS-klockan petade jag in på 4:30-tempo (milen på 45 blankt), för att ha något att sträva mot och med teorin om att det borde vara en ganska snabb mil med mest utförs eller flack löpning. Om än med motvind…

Race – tio kilometer och tempo

18:30 gick startskottet för Spring en mil vinn en bil och 600-700 löpare kutade ut från parkeringen i Odenskog. Jag hakade på och kände hur tempot drog iväg. Vid markeringen för 1 kilometer pep klockan på snabba 4:16. Och jag var inte själv. Det är väl det här som lite visar att Östersund är en idrottsstad med världselit blandat med supersnabba motionärer.

Tempot mattades av lite och de kommande två-tre kilometerna låg jag på mer beskedliga 4:32-4:38-tempo. Halvmilen passerades på rimliga 22:35 och sedan började raksträckorna in mot Östersund, Badhusparken och målgången.

Motvinden högg ganska rejält och framförallt när sträckan precis längs sjön skulle avläggas, när det redan var 7 kilometers löpning i benen. Med tre kilometer kvar är det på sin höjd en kvarts jobb kvar, vilket jag då försöker förstärka i tänket.

Max En kvarts jobb till, sedan är det målgång och vila! Det här är det sista att pressa idag! Kämpa!

Likadant vid två kilometer. Likadant vid en kilometer. Att plöja motvind i det läget är jobbigt och kraftkrävande. Kanske borde jag varit mer taktiskt i det här läget och gjort som hen bakom mig, som tog min rygg i nästan två kilometer och lät mig göra jobbet. 

Mycket riktigt så dög hens krafter till en spurt på slutet, där det knappt hände något alls när jag själv försökte trycka ifrån. Så här med lite distans tar jag det som en komplimang, att hen hakade på mitt fina tempo och prestigen i att klå just mig.

Där och då var jag mest sur. Över att bli slagen. Över att inte ha kommit på idén själv.

Målgång och post-race

I mål kom jag efter att ha lyckats spurta sista 46 metrarna i mitt första Spring en mil vinn en bil. 4:30-tiden höll inte riktigt men särskilt långt bort var det inte heller. 4:35-tempo snittade jag på tillslut och när jag sprang över mållinjen i Badhusparken stannade klockan på riktigt fina 45:48!

Det är jag så klart riktigt nöjd med, framförallt med tanke på hur slitsamt det var mot slutet och hur formen har varit kring Göteborgsvarvet. Det finns uppenbarligen spring i benen och det bådar ju gott inför det stundande St. Olovsloppet jag ska göra i juni.

Spring en mil vinn en bil – loppet som helhet

Loppet då. Organisationen fungerade helt okej. Nummerlappen hämtades smärtfritt ut trots att jag anmälde mig bara några timmar innan. Den gemensamma uppvärmningen struntade jag i och körde egen.

Själva starten var ganska trång men så är det väl när flera hundra löpare ska ut samtidigt på ganska trånga gång- och cykelvägar. Däremot märktes det tydligt att det var många orutinerade ”lopp-löpare” där ute. Det där med att hålla höger om man är lite långsammare var ett helt okänt begrepp hos den större massan, även bland de lite snabbare löparna.

Alltså. Det är ju som i trafiken. Är man lite långsammare håller man höger och är man snabbare springer man om till vänster. Jag avskyr kryssande åt alla möjliga håll och kanter.

Banans sträckning kändes snabb och hade det inte varit sån hiskelig motvind sista 3-4 hade tiden nog kunnat putsas ytterligare några sekunder. Det är ju också den finaste biten, med vacker utsikt mot Storsjön, fjällen och Frösön.

Vätskekontrollerna, de två som fanns, låg bra till. Orutinerat av mig att ta sportdryck på första, hela munnen geggade igen efter det och ett tips till arrangörerna är att tydligare märka ut vad som är vatten och vad som är sportdryck. Å andra sidan, jag borde inte ha tagit någon dryck alls. På en mil behövs det inte om man laddat hyfsat.

Målgången fungerade bra, även om jag önskat sportdryck utöver vatten efteråt. 

20:15, drygt två timmar efter att gång-klassen startat och 1:45 efter löpklassen, hölls prisutdelningen och en lycklig snubbe vann en Renault Captur. Den personen var dock inte jag. Jag vann däremot ett personbästa dagen till ära, för det är nog så jag får se det. Nu har jag något att sikta på till nästa år. Då ska jag hålla 4:30-temo. Hela vägen.

Någon mer som sprungit Spring en mil vinn en bil?