St Olavsloppet 2017 – race report

Som ni kanske redan läst var jag över på den norska sidan ett par dagar förra helgen. På agendan stod några sträckor av St Olavsloppet, som är en landsvägsstafett mellan Östersund och Trondheim. Loppet består av fyra dagsetapper om totalt cirka 34 mil, som mestadels går på asfalt, även om vissa sträckor går på stigar och grusvägar. Allt följer pilgrimsleden St Olavsleden så gott det går och vartannat år byts riktningen så att man istället springer från Norge till Sverige.

I år hakade jag på jobbets IT-avdelning och fick ett par önskade sträckor på norska sidan. Jag har bara sprungit när det gått mot Norge och till och med bara norska sträckor, så även i år. Den här gången valde jag en kort 6 km-sträcka på fredagen och en dubbeletapp på lördagen på totalt 16,3 kilometer. Eller så här, de var bland de få lediga så det var bara att ta dem. Typ.

St Olavsloppet kräver sin logistik

St Olavsloppet är lite annorlunda jämfört med andra lopp som jag sprungit. Eftersom det är en stafett och över flera dagar så krävs det många löpare, en logistik som fungerar både sett hur hela lagets synvinkel och även för de enskilda löparna. Det gäller att hålla koll på packning, transporter, sträckor, tider och annat.

I år fungerade allt med logistiken utomordentligt bra. Kvällen innan avslutningsdagen satt vi i två timmar och pusslade schema för att få rätt personer och rätt bilar till rätt plats i rätt tid, något som görs varje kväll eftersom scheman ibland ändras på grund av skador, bortfall och annat. Resultatet? Alla var på plats när växlingarna skulle ske! Det är uppenbarligen inte en självklarhet, jag såg flera lag där en löpare kom in för växling men inte hade någon att växla med. Man kan lacka ur för mindre.

St Olavsloppet är vackert som få andra lopp

Jag är bortskämd med att ha vackra löpsträckor rakt utanför dörren. Frösön, hey. Dumt att klaga. Men när en kommer över till norska sidan, där fjällen möter havet och vidderna är sådär oemotståndligt vackra så blir jag lite kär. Dessutom är det kuperat vilket gör sträckorna utmanande, oavsett man är elit eller motionär. Ta bara etappen Steinviksholmen till Framnes, denna förföriska 7-kilometare som sliter i benen men som helar med sina vidder. Hatkärlek i överflöd.

Det fina med St Olavsloppet är att man får se så mycket mer än bara sina egna etapper. Som följeslagare både före och efter sin egen etapp hinner man njuta massor, framförallt då allt för det mesta går längs asfalterade och körbara vägar.

St Olavloppet är jobbigt

Ja, det här är väl lite upp till var och en och vad man gör det till. Jag blir ju lite tävlingsdjävlig när jag ställer mig på startlinjen och har en smula svårt att hålla igen. Då blir ju även en kort 6 km-sträcka jobbig, precis som en som nästan är tre gånger så lång.

Det som St Olavsloppet erbjuder är ju verkligen varierande terräng. Det är backar av olika slag på nästan alla sträckor. Vissa har bara uppförsbackar (ja, jag pratar med dig Stjørdal-Gevingåsen), andra bara nedförsbackar (hej hej, St Olavsbrua-Sul), väldigt få är flacka och det betyder ju att man får utmaning nästan oavsett vilken sträcka man får/blir tilldelad.

St Olovsloppet vs Dryden – mina sträckor

I år tog jag på mig totalt tre sträckor på de två dagar jag skulle vara med.

Dag 3 (fredag), sträcka 34: Leirådal – Stiklestad, 6,0 km

Film: Se min löpning animerad i Google Earth (via tjänsten Relive)

En ny sträcka för mig men som såg ganska alldaglig ut på pappret. Den var dock felritad i banprofilen med en kilometer och visade sig börja med en ganska intensiv backe första knappa kilometern (istället för att föregående sträcka skulle avslutas med den biten). Där var jag pigg i benen och tog upp ett bra tempo, värre blev det med ett annat ganska vasst krön en bit in i sträckan där tempot dalade ordentligt. Sista biten var dock markant utför och då lyckades jag skruva upp tempot med sträckans snabbaste kilometer, i 4:12-tempo.

Naturskönt område och löpning på både asfalt och grus. Jag hade satt upp måltid på 4:15/km och sprang i mål på 26:35, vilket ger en kilometertid på 4:28. Mycket nöjd!

Dag 4 (lördag), sträcka 44: Steinviksholmen – Framnes, 7,2 km
Även detta en för mig ny sträcka, men jag har varit vid starten tidigare och även sett den aningens skrämmande banprofilen. Den skvallrar om en intensiv stigning på hundra höjdmeter från 1,1 till 3,1 km, plus en 40-meterstigning under sjätte kilometern innan banan sluttar ordentligt fram till växlingen i Framnes.

Mitt i den första intensiva stigningen passade jag på att se mig om och det är helt fantastiska vidder man har i blickfånget. Det är nästan ett måste att titta ut istället för att bara ha blicken i asfalten i det sega och långa motlutet.

Trots den kuperade sträckan så höll jag ändå en bra genomsnittlig tid och ”växlade” i Framnes på drygt 36 minuter. Här sprang jag rakt igenom växlingen eftersom jag även hade den efterföljande sträckan till Stjørdal.

Dag 4 (lördag), sträcka 45: Framnes – Stjørdal, 9,1 km
Det här är en sträcka jag gjort under båda mina tidigare år i St Olavsloppet så den borde ju vara välbekant. Även om det ser ut att vara ett behagligt medlut sista halvmilen så är det några höjdmeter som ska plockas dessförinnan. Det märks kanske allra helst om man redan har sträcka 44 i benen.

Film: Se hela min löpning animerad i Google Earth (via tjänsten Relive)

Ändå passerar jag mina 10 kilometer på fina 50:50 och det är jag så klart riktigt nöjd med, även om benen börjar kännas sega. Fast det är ingenting mot vad de ska göra några kilometer senare, för när jag gjort sista uppförsbacken och ser Stjørdal långt där borta så är det knappt jag orkar dra nytta av den långa nedförsbacken. Jag får hjälp och support av laget, med vätska och pepp, men jag måste ändå stanna upp och gå några meter vid sista vätskestationen tre kilmeter före mål.

Jag växlar i på idrottsanläggningens löparbana i Stjørdal efter att ha klappat ihop helt sista halvmilen, med kilometertider på över 6 minuter. Sträckans 9,1 kilometer tog mig över 52 minuter (drygt tio minuter långsammare än mitt rekord från 2013), som ger kilometertid på ungefär 5:39. Alltså. Va?

Det var längesedan jag var så fullständigt färdig efter ett lopp som det här. Jag ligger på gräsmattan en lång stund innan jag tillslut orkar hasa mig till duschen och spola bort den värsta besvikelsen. 16,3 kilometer på 1:28:02 och ett snittempo på 5:24 är jag ju så klart inte nöjd med. Må så vara att sträckan var kuperad och att det var varmaste tiden på dagen.

St Olavsloppet som arrangemang

Det krävs så klart att arrangörerna har koll under de här fyra dagarna och jag har aldrig råkat ut för några missöden av de nu totalt tre gånger jag sprungit. Det här var 30-årsjubileum för dem och det märks att de har varit med förr. Inför växlingarna får man i god tid innan reda på vilka lag som är på väg in då det både skrivs upp på en tydlig tavla och dessutom ropas ut av speaker. Det är bra med parkeringsvakter runt växlingsområdena och längs banan finns vätskekontroller med oregelbundna mellanrum. Vägvakter längs banan visar löparna till rätta och det är lätt att springa rätt.

Längs med banan står det också folk och hejar på och i ett bostadsområde i Framnes hade grannarna ställt ut vattenspridare och bjöd på både vatten och tvättsvamp. Jag älskar verkligen när lokalborna engagerar sig och hejar på!

Även vissa lag har ett grymt engagemang och bland annat Alsen åkte runt i bilar och hejade på sina löpare längs med banan med flaggor och trumpeter. Det peppar faktiskt även oss andra. Det värmer även i en löpares hjärta när ”motståndarlag” stannar upp och bjussar på vatten och pepp. Jag måste sett överjävligt trött ut där på sluttampen mot Stjørdal när Alsen-löparen stannade upp och hjälpte mig med vatten. Tack!

Vårt eget lag var också duktiga på att peppa varandra med vågen, vatten och koklockor att klinga med.

St Olavsloppet och framtiden

2018 (och 2019) går loppet från Trondheim till Östersund och då kanske det är dags för mig att testa motsatt håll, som jag aldrig gjort. Jag tänker mig Framnes till Steinviksholmen till exempel. Där borde jag ju kunna prestera en riktigt bra tid då den sluttar ganska friskt åt andra hållet. Jag får klura på det men att springa igen känns nästan som en självklarhet.

Har jag fler som sprungit St Olavsloppet eller någon liknande landsvägsstafett?