Vackra vyer och vägen in i kaklet

Lördag morgon och klockan 06:02 började mobilen skrika på mig att kliva upp. Första gången. Efter ett par-tre snoozningar (vilket är standard) hasade jag mig tillslut ur sängen och fick ordning på frukost, kaffe, toalettbestyr och annat som måste fixas innan avresa från vandrarhemmet och framförallt innan löpning. Sista dagen av St Olavsloppet alltså och på mitt eget schema stod 16,4 kilometer.

Den här gången hade jag en dubbelsträcka, från vackert belägna Steinviksholmen till Framnes på 7 km och från Framnes till min målgång i Stjørdal, drygt 9 km. Efter att ha granskat banprofilen så insåg jag vikten av att hålla ett vettigt tempo första sträckan, som obönhörligt skulle gå hundra meter upp under bara några få kilometer. Andra delen skulle också ha slängar av backar och krön men med en mer behaglig (…) avslutning sista fem.

Släng på 24°C och i det närmaste vindstilla så fattar ni själva.

Så, som uppladdning passade jag på att njuta av miljöerna. Norge. Kära vänner, Norge!

Steinviksholmen Steinviksholmen

Jag har sett folk som kollapsat under löpning. En man hade sina sista stunder i livet rakt framför mina ögon på mitt första Göteborgsvarvet 1999 och varje gång jag hör ambulanser när det är tävlingar så ryser jag. Så jag har funderat. Vad får folk för signaler från kroppen när det är på väg att gå åt helvete? Eller märker man det inte?

Igår vet jag inte om jag var nära eller inte. Jag kände dock att jag var på en nivå som jag inte gärna längtar tillbaka till. När krafterna är slut. När huvudet pulserar. Tunnelseende. När jag efter målgång inte kan prata utan att bli andfådd så länge som en kvart efter att jag planat ut på gräset. På gränsen till obehagligt. Eller tog jag helt enkelt bara ut mig, som man ska göra vid varje tävling? Jag vet inte.

Jag fick mat i mig ganska omgående och repade mig efter en timme och en dusch men jag konstaterar att den här kombinationen men lång bana, kuperad terräng med mycket höjdstigningar och en tryckande värme var ganska suboptimal. Jag lär nog inte göra om det. Snacka om att överskatta sin förmåga.

Men, det kommer en djupare race report i veckan.

Post-race och GPS-klocka Post-race i Stjørdal

Jag avrundade kvällen i Trondheim med att hoppa över festligheter med kollegorna. Istället blev det egentid med burgare och sedan lite bloggjobb på hotellrummet, medan regnet smattrade mot rutorna. Det är ibland allt som behövs för återhämtning efter en sådan här dag. 

Vår Frue Kirke, Trondheim Burgare som kvällsmat

Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

4 KOMMENTARER

  1. Fy fasen, det där låter läskigt. Jag har inte heller koll på var gränserna går och får för mig att hjärtrelaterade grejer inte ger så mycket förvarning. Men jag har kräkts nån gång efter att ha tagit ut mig, aldrig fått tunnelseende dock!

    Mäktiga vyer alltså. Jag kanske ska ge mig på nåt sånt där upplevelselopp nån gång. Eller bara göra mitt egna – jag gillar liksom inte lopp, haha.

    • Nej, det kanske är så Katta att kroppen bara stänger av och att man inte märker själva förfallet innan kollaps? Helt ovetenskapliga teorier. Kräkts har jag faktiskt aldrig gjort så jag kanske inte ens har varit i närheten av kollaps? I vilken ordning kommer allt? Och tunnelseende, det var ju bara min definition av alltihop. Var det ens tunnelseende? Ingen aning.

      Fast absolut, testa! Upplevelselopp är fint och jag ska nog försöka på mig fler. Tänk vilket bra sätt att turista i städer. En halvmara i Berlin, Lissabon eller någon annan rolig stad. Trots att det är lopp… 😉

    • Usch ja Åsa. Det har ju fallit bort några även i Göteborg genom åren. Jag försöker att förbereda mig så bra som möjligt med vätska och dylikt och kände inför i lördags att jag hade koll på läget. Sträckan var dock helt överjävligt mycket tyngre än jag kunnat ana.

      Dock. Att återigen tappa alla krafter efter 11-12 km, precis som i Göteborg i våras, känns ju lite sådär. Jag ska ju orka mer än så?

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.