Efter att ha slingrat oss ut från 40/50/60/70/80-vägarna i Sutjeskas nationalpark, med fantastiska bergsvyer innan mörkret föll, kör vi in i Sarajevo. GPS:en tar oss in på tillsynes märkliga gator innan vi tillslut kör in på gatan där värden för våra kommande nätters boende står och väntar.

Hon kan inte förstå varför vi tagit den så omständiga vägen från Dubrovnik, när det finns bredare och finare motorvägar att köra. Ja, det hade varit att föredra efter mörkrets infall men å andra sidan har vi fått se just det som motorvägarna inte ger. Plus att ha blivit stannade i en poliskontroll, men som inte var mer komplicerad än att han undrade vart vi var på väg och sedan önskade oss en lugn tur de sista milen.

Efter en välbehövlig natts sömn, i en lägenhet som vi förmodligen är första att bo i, beger vi oss ut på gatorna i Sarajevo. Jag har inga större förväntningar men har några saker jag vill bocka av. Latinska bron exempelvis, där Skotten i Sarajevo brändes av för drygt hundra år sedan och som, något förenklat, startade första världskriget.

Latinska bron i Sarajevo

Men Sarajevo hyser mer krigshistoria och tyvärr alldeles färsk sådan. Det är skrämmande bilder och berättelser vi får ta del av när vi gör Srebrenica-utställningen, som på ett makabert tydligt sätt går bakom kulisserna på de där julidagarna 1995, där över 8300 personer möter sitt öde i en fruktansvärt utstuderad massaker.

Stan blandar och ger. Där trapphuset ser ut som från kriget är lägenheten helt nyrenoverad och fräschare än många andra ställen jag bott på, allra helst under den här resan. Där skotthålen duggar tätt i vissa fasader är andra helt finputsade som om det aldrig dragit in något krig här.

Trapphus i SarajevoHusfasad i Sarajevo

Det är kontrasternas stad, Sarajevo men den ständigt återkommande tanken “Det var alltså fullskaligt krig här för bara 25 år sedan?” är rörande, märklig och fascinerande. På samma gång.

2 KOMMENTARER

    • Ja, nej. Det är galet att det gått så lång tid men ändå känns så nära. Det var mycket märkligt när varenda årtal som nämndes på utställningen om massakern var om 90-talet, medan en själv var en glad ungdom som spelade fotboll hemma i Brålanda. Mycket märkligt.

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här