Vandra till Blåhammaren – 9 kilometer från Rundhögen

Bilen står parkerad vid Rundhögen, några mil väster om Åre, när vi beger oss ut. Höstmorgonen är kylig och det blåser en svag vind i våra ansikten när vi tar vandringens första steg. Den här morgonen har vi siktet inställt på en fjällstation som jag aldrig har varit på. Men som jag både hört mycket gott om och som jag sett långt borta i fjärran, från toppen av Getryggen. Idag ska jag vandra till Blåhammaren fjällstation, vilket är en del av Jämtlandstriangeln. Äntligen är det dags. Äntligen!

Egentligen skulle jag kunna ha kunnat vandra till Blåhammaren flera gånger tidigare. Leden från Storulvåns fjällstation är rena E4:an och bara tolv kilometer. Och är det något ställe jag varit på så är det ju Storulvån, men varje gång har det vankats Getryggen, Tväråklumpar eller Sylarnas fjällstation.

Elva sekundmeter – eller det dubbla

Det dröjer inte särskilt länge innan vi passerat den för hösten avklädda skogen av fjällbjörkar och kommit upp på kalfjället. Trädgränsen ligger bakom oss och nu finns det ingenting som skyddar mot höststormen som dragit in över Jämtlandsfjällen den här helgen. Väderprognosen har skvallrat om elva sekundmeter men det innebär ofta mer. Ibland det dubbla.

Och det är som vanligt med mig. Jag är alltid sist i vandringsledet. Femtio meter bakom, ibland hundra. Jag ser alltid ryggen på de andra eftersom jag stannar i fotopauser med ojämna men ofta förekommande mellanrum. En sten här. En växt där. Ett par vandringskängor här. Och en ryggtavla där framme.

Bubblande känslor av vildmark

Det har sagts förut. Det sägs igen. Jag vet inte vad det är med mig. Men. När jag får stå och titta ut över mil och åter mil av öde fjällvärld och vida vildmarker så bubblar känslor som inte riktigt går att beskriva. Jag vet inte var någonstans den där fascinationen kickade in, men minnen från när jag var liten gör sig lätt påminda. När jag med förmodligen stora ögon bläddrade igenom boken med Sven Hörnells fantastiska flygfoton från 1972. Och fastnade för Lapplandsbilderna och Kebnekaisemassivet.

Känslor som sedan fick ny fart när jag flyttade till Östersund 2002 och plötsligt hade den där naturen bara runt hörnet. Där jag från stan kunde stå och titta ut över Oviksfjällen och förundras. Fast det är så klart ännu bättre att kliva ut i verkligheten och trampa marken på riktigt. Då står man ju där tillslut.

Och tar egna bilder.

Enkelt att vandra till Blåhammaren

Efter drygt två och en halv timme, där den sista timmen varit i riktigt slitig motvind, når vi målet. Att vandra till Blåhammaren fjällstation. Det här är Svenska Turistföreningens högst belägna station, 1086 meter över havet. Från Rundhögen är det ungefär en mil och Storulvåns fjällstation ligger 12 kilometer i ostlig riktning.

Att vandra till Blåhammaren är förhållandevis enkelt. Den mesta av stigningen börjar efter drygt fyra kilometer från parkeringen och är generellt snäll. Leden är tydlig och när man har två-tre kilometer kvar ser man själva fjällstationen. Det är möjligtvis där och då som det känns lite långt och segt, när magen helst av allt vill ha mat för en halvtimme sedan.

Mössa på och krage till näsan

Jag har sedan länge bytt från den mysiga tjocka tröjan med hög krage till min betydligt mer vindtäta Bergans-jacka. Ska man möta stormen så ska man göra det med rimliga kläder. Kragen på jackan är uppdragen till max och under luvan, som är rejält åtdragen, sitter mössan kvar och värmer. Jag lovar er, det blåser mer än elva sekundmeter här uppe. 

Det skvallrar även vindmätaren om, som vi tittar till inne på stationen. 22 sekundmeter. 25 i byarna. Det är storm, om än en lätt sådan. Ute går det knappt att stå stilla på platsen, om man inte hittar lite lä bakom det välstaplade toppröset. I brist på skog så får vinden fart. Man får tycka vad man vill men jag njuter. Väder och vind gör sitt, fjällen bjuder verkligen på naturkrafter den här dagen och det är sånt man pratar om några år senare. Om den där gången på Blåhammaren när det blåste så flaggstången vek sig.

Den berömda bastun på Blåhammaren

En gulaschgryta. En kopp kaffe. En chokladboll. Och en powernap på en kvart. Jag somnade lätt till ljudet av knakande fogar, där stormen utanför gjorde sitt bästa för att slita med sig hela Blåhammaren.

Sedan hittade jag bastun. Den berömda. Som folk talat om. Med fjällutsikt. Nästa gång jag tar mig hit så ska jag sova över. Äta en god middag. Och basta. Eventuellt kommer jag slå personbästa där inne i värmen. Inte ens 80°C kan inte få mig att tröttna på de här vyerna.

Hemfärd och nedförsbacke

Vi bestämmer oss, efter en lugn och skön stund inne på stationen, att påbörja vandringen tillbaka. Nedförsbacke. Medvind. Och stundtals solen i ryggen, när den orkar titta fram i de få molnluckor som ges. Helt plötsligt går det att prata med den man vandrar med, när stormen inte dränker våra röster. Om man inte landar femtio till hundra meter bakom de andra vill säga.

Vyerna norrut, där det inte är några berg som skymmer utsikten, är fantastiska. Vi ser Norge, vi ser Storliens skidbackar som än så länge är nakna och på högerhanden sveper molnen över Snasahögarnans toppar några kilometer bort. Molnen är riktigt gråa, riktigt tunga, men de håller sig borta från oss. Men skådespelet är mäktigt att se på håll. 

Sju timmars dagtur

Drygt sju timmar efter att vi lämnade bilen vid Rundhögen är vi tillbaka. Vi har vandrat i nästan två och en halv mil och vi får äntligen svida om både fötter och kropp. Är det något jag lärt mig på alla de dagsturer jag gjort så är det att torra kläder är det skönaste sedan skivat bröd. Att få dra på sig mysbrallor, rena strumpor, en torr tröja och de lite skönare skorna. Plus lite mat och blodsockerhöjande.

Resan hem mot Östersund påbörjas men vi är inte riktigt nöjda än. När septembers sista dag bjuder på färgsprakande lövkronor och Storsnasen i bakgrunden så tar vi en paus i bilåkandet. Om det bjuds på fjällvyer som de här så är det olagligt att köra vidare. Vi tar in de sista vindarna från Jämtlands västra del och jag hinner tänka att man borde vandra till Blåhammaren oftare.

Betydligt oftare.