Njupeskär, trollskog och sagosnöflingor

Lördag. Förmiddag. Strax efter elva. Parkeringen vid entrén till Fulufjällets nationalpark skvallrar om att det är en bra dag för en tur ut i fjällvärlden och vi kommer inte vara ensamma i skogarna kring Njupeskär. Idag har vi Sveriges, enligt många, högsta vattenfall i siktet men de här djupa skogarna har mer att erbjuda. Ska det visa sig.

Det blåser lätta och lite kyliga vindar och jag har tagit min tjocka vindtäta tröja med norra halvklotets högsta krage. Jag älskar att dra dragkedjan hela vägen upp och mössan ner över ögonbrynen, samtidigt som vandringskängorna är knutna och min orangea ryggsäck för dagsturer hänger på ryggen. Doften av lite fuktig skog, efter morgonens dimma, smyger sig in i näsan när vi stegar ut på den breda spången.

Alltså. Det här.

När myren öppnar upp sig kan vi spana långt bort över Dalarnas vidsträckta landskap, trots att vi inte tagit särskilt mycket höjd. Sedan dröjer det inte länge förrän skogen sluter sig igen och vi kommer in i något mer trolskt. Där Njupån brusar fram. Under gångbron och över de mossbeklädda stenarna. Där svamparna orört får härja på trädstammarna och mossan är så len att man vill ta med den hem och ha som huvudkudde.

Och det märks att det är fem fotografer som vandrar omkring i Dalarnas djupa skogar. Knappt två kilometer per timme med oräkneliga stopp för fotografering och krypande över stock och sten för att få den där bilden. Vi kunde inte bry oss mindre. Tiden står lika stilla som den gjort i den här skogen de senaste fyra-fem hundra åren.

Vandringen från parkeringen till Njupeskär är två kilometer. Plus några meter för oss som gärna tar stegen ut i periferin. Som trampar blöt myr vid sidan om spänger eller kliver halvvägs ut i forsen och får vattenstänk på kameralins och kängor.

För 900 miljoner år sedan låg den här platsen på södra halvklotet. För 900 miljoner år sedan började det vi idag kallar Njupeskär att formas. För 900 miljoner år sedan var det väldigt avlägset att vattenfallet en vacker dag skulle ligga här. I Dalarna. Och locka turister och naturälskare. Vandrare och stadsbor. Alla till samma plats. För att se det finaste av fjällvatten med slöjliknande formationer falla 70 meter ner. I en bergsformation som formats och nöts.

I 900 miljoner år.

Vi kryper. Vi lyssnar. Vi klättrar. Vi blir blöta. Vi fångar vattenfallet. Och vattenfallet fångar oss. De fina partikelliknande vattendropparna tränger in i varenda del av oss som inte har något vattenavvisande material på kroppen. En suboptimal plats för elektronik och kameror som inte är vädertätade men vattenformationerna får oss att bara vilja fånga mer. Och mer.

Efter en stund, när jeansen på Katarina sugit åt sig så mycket vatten som bara går, lämnar vi ravinen och beger oss mot eldstaden och dagens lunch. Kaffet smakar som alltid bättre utomhus och jag gör mitt bästa för att fånga röken från brasan, för att den ska få sätta sig i kläderna. Det säkraste tecknet på att en varit ute. 

Sedan kommer nästa sagostund. Snöflingorna som börjar falla är flera centimeter stora och i omgångar är det nästan svårt att urskilja Njupeskär, som vi från grillplatsen annars haft en fin vy över. Det är som om vi klivit från John Bauers magiska skogar rakt in i Disneys sagovärld. Fjällvärldens nyckfullhet har slagit till igen och den här gången tar jag min vattenavvisande jacka på mig.

Vår plan om att gå upp till toppen av Njupeskär läggs om och vi tar istället sikte på att gå skogsvägen tillbaka till parkeringen. Vattenfallet finns kvar. Förmodligen i 900 miljoner år till.

När snöfallet för en kort stund upphör får vi sällskap. Ovanför oss. På marken nedanför. I handen. Lavskrikorna är nyfikna och drar sig inte för att komma fram och hälsa. Allra helst om det ligger en bit kexchoklad i handen. Både en gång, två gånger och sjutton gånger. Så länge det finns något kvar att äta.

Trots att lavskrikan i många områden anses bringa otur så kändes det här som raka motsatsen. Det där med att fånga vilda fåglar på bild, med härligt skärpedjup och bra skärpa är jag inte bortskämd med. Att ett annat av fågelns öknamn är Fläskolle, tack vare sin iver efter människosällskap och mat, ter sig inte särskilt konstigt. Det behövde vi bara två minuter för att upptäcka.

Snöfallet tilltar för elfte gången och vi tar den sista promenaden mot en väntande bil. Över spänger och myrar. Med vidder vi inte längre ser när snöyrans miljontals flingor omger oss. Bakom fotosällskapet lämnas Njupeskär, som den här gången blev beskådat från botten av sitt hjärta. Som jag nästa gång ska se från top of the rock.

Bilen står kvar på parkeringen men de flesta har redan åkt hem. Vi möter några tappra själar som just ska påbörja sin vandring. Det ser fantastiskt ut, när de med stora ryggsäckar och övernattningsmaterial beger sig ut i skogen.

Men vi, vi åker hemåt genom ett gråtungt Dalarna. Mot en höstkväll med en sprakande brasa, genomgång av dagens bilder, god mat, några glas vin och ett härligt sällskap. Några gånger under kvällen går jag utanför dörren. Ut i mörkret jag egentligen inte är något fan av. För att känna den krispiga höstluften. För att titta upp mot stjärnorna som kikar fram mellan molnen. För att lyssna på tystnaden, som emellanåt bryts av höjd volym på musiken och ett rungande skratt inifrån huset.

Jag känner hur livskvaliteten sköljs över mig, medan jag knallar tillbaka in i värmen. Till tonerna och skrattet av Mats Rådberg & Rankarna, som någon av oklar anledning har valt att strömma ut i rummet.

Sedan petar jag in en pinne i brasan och återgår till samtalsämnena med de andra.

Läs mer om Njupeskär

• På webbplatsen för Sveriges Nationalparker finns mer information.
• Helgens värd, tillika bloggare, Katta har skrivit om dagsturen.
• Katarina på Äntligen Vilse har bloggat om Allemansrätten, som vi ofta tar för given.
• Katarina har även skrivit om att mata en fågel direkt ur handen.
• Katarina har så klart också skrivit om att det snöar på Fulufjället.