Flyg vidare nu, vi ses kanske en annan gång

Larsa.

I fyra-fem år var vi grannar. Vi sågs inte varje dag. Långtifrån. Ibland kunde det gå en vecka eller två innan vägarna möttes ute på parkeringen, i trapphuset eller i tvättstugan. Fast när man bor i ett ganska litet hus och en liten förening så blir man på något sätt ett med alltihop. Alla sitter i styrelsen. Alla är med och beslutar. Alla ser till att huset fungerar. Alla kan sitta ner i trädgården tillsammans och spontangrilla en sommarkväll. En väldigt härlig egenskap, i ett härligt hus.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag minns den första gången vi sågs. Det lär ha varit i trädgården här. Den där sommaren 2012. När Maria var nyinflyttad i huset. Då jag, ganska ny i hennes liv, var mellan två jobb och satt i trädgården med en mugg kaffe och bekantade mig med de nya grannarna. Det kanske var samma förmiddag som jag och Eva var oeniga om vilken breddgrad Reykjavik låg på, till den grad att hon fick springa upp i sin lägenhet och hämta en jordglob för att kolla. Jag vet inte.

Fast jag vet att jag har massor av andra minnen.

Som när jag skjutsade dig till flyget här på Frösön några gånger. Med din skärm i bagaget, som säkert var på femtioelva kilo och stor så den fyllde hela lastutrymmet. Okej, kanske inte. Men jag förstår att du hellre lät mig köra din bil än att du skulle släpa det där på flygbussen. 

Eller som den där gången när jag och Maria, lite oväntat på vägen hem från Ramundberget, stannade till i Åsarna för att äta lunch. Längst in i restaurangen sitter, än mer oväntat, du. Helt själv. Och drar i dig en pizza. Vi fattade ingenting eftersom vi inte sett din bil utanför. Det visade sig så klart att du skärmflugit från Åre och klarat dig längst av alla i sällskapet, som nu var på väg för att hämta upp dig. Det är en bra bit, från Åre till Åsarna.

Och den där gången när jag satt vid datorn och tittade på en av dina Youtube-filmer. Då du passande nog kom hem med bilen och parkerade nedan för mitt fönster så jag snabbt kunde fråga hur elektronikutrustningen du flög med fungerade.

För att inte tala om alla gånger jag mött dig i trapphuset. Då du antingen var på väg på dans, eller när du helt genomsvettig kom hem från dans. Eller när vi grillade i trädgården och du kom ut med en köttbit och körde en stund på eftervärme och bara hängde med oss.

Och så vidare.

För två veckor sedan, den tredje december, samlades vi alla grannar uppe i din lägenhet för en gemensam fika. För att umgås. Och presentera oss själva inför varandra, då vi har några nya ansikten i föreningen. Det var dagen innan du skulle åka till Sydafrika. Det sista jag pratade med dig om var dina försenade prylar du beställt från Kina. Vi svor gemensamt över märkliga leveranstider där bortifrån innan vi sa hejdå och jag önskade dig en bra resa. Dagen efter, när du lagt upp en bild på Facebook från Arlanda, surfade jag in på Flightradar och följde din flight mot Sydafrika en stund efter start.

I söndags skulle du komma hem. Vi skulle säkert ha träffat på dig i trapphuset nu i dagarna och få några första hintar om hur resan varit. Hur många deltävlingar du vunnit. Om flygplatsen i Addis Abeba var så dålig som jag sagt innan. Och alla andra sådana där frågor man ställer när någon varit iväg på något spännande.

Men du kommer aldrig hem.

Det känns så fruktansvärt overkligt och det är så svårt att ta in. Att det där finurliga flinet du så ofta bar på inte längre finns. Att aldrig mer få ha en spontandiskussion i trapphuset om ingenting. Att aldrig mer få se dig packa skärmen i trädgården. Och med de känslor som jag, och vi andra i huset, har haft i helgen så kan jag aldrig någonsin föreställa mig hur din närmaste familj och vänner har det just nu. Det är där mina tankar är och jag lider så mycket med dem.

Mitt i allt känner jag också glädje över så många saker. Som att ha fått vara din granne och vän. Som att det finns massor av fina minnen från de åren jag kände dig. Att du fick avsluta alltihop på topp, med det du gillar bäst av allt.

Larsa.

Du är saknad. Du kommer vara saknad. Men aldrig glömd. Jag hoppas att du har det bra där du är, vart än du nu befinner dig. Flyg vidare nu. Och vem vet, vi kanske ses någon gång.

Larsa på VM 2017 Feltre
Foto: Larsa Jonsson

Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just det och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

9 KOMMENTARER

  1. Förstår att du går igenom något svårt just nu. Så fint du hälsar till den du saknar. Fina minnen är gott att ha med sig.
    Kram till dig o Maria

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar
Skriv ditt namn här