Vår dag på Flanderns gamla krigsfält går mot sitt slut och vi har tagit oss in till Ieper, eller Ypern, för ett par avslutande timmar. Hittills har vi vandrat runt inne på det fantastiska museet Memorial Museum Passchendaele 1917, sett stillheten vid begravningsplatsen Tyne Cot och gått under jorden i Zonnebeke. Än kvarstår två platser som egentligen förtjänar minst dubbelt så mycket tid som vi kan lägga, men Menin Gate och Fields of Flandern Museum blir fina avslutningar på en hektisk men på ett horribelt sätt fantastisk dag.

Jag inser också hela Flandern egentligen borde få min kärlek betydligt fler gånger. Det finns så mycket här som jag vill åka tillbaka till och då menar jag inte enbart fasansfulla krigsminnen utan de små pittoreska städerna med sina lummiga parker, kusten eller de härliga restaurangerna inne i det lite mer kokande Antwerpen.

Ieper Ieper stadsmur

I Ieper står det ett jättelikt monument, Menin Gate (egentligen Menenpoort, eftersom porten var början på vägen som även då ledde till staden Menen knappt två mil österut). Idag är det ett minnesmärke över de soldater från Storbritannien och det brittiska samväldet som antingen stupade eller på något sätt är saknade från slagfälten i området kring stan. Deras gravar är okända men de har fått sina namn inristade och blir för evigt ihågkomna för eftervärlden.

Under Första världskriget var det här stans östra port och början på den väg som tog soldaterna ut till frontlinjen. För många soldater blev det här deras sista (och kanske första) vandring ut ur stan. 300.000 av dem kom aldrig tillbaka och nästan en tredjedel av dem saknar i dag en grav. Följderna av de fem slagen i, om och kring Ieper, var med andra ord fullständigt katastrofala.

Menin Gate

Monumentet i sin nuvarande form invigdes i juli 1927. Här finns över 54.000 namn på döda och saknade soldater som aldrig återfanns efter slagen i området. Det visade sig också, när monumentet stod klart, att det inte fanns plats för alla namn så därför finns det ett brytdatum. Soldater som efter den 15 augusti mötte sitt öde ute på fälten, men som aldrig återfunnits, har sina namn inristade vid Tyne Cot istället. Addera därför ytterligare 35.000 namn…

Vi landade mitt i The Last Post, ceremonin som utspelas här varje dag. Ursprungligen är The Last Post en kortare melodi, på till exempel horn, som signalerar slutet på dagens tjänstgöring och början på den nattliga vilan. I det här sammanhanget, vid Menin Gate hundra år senare, blir det här en symbol och hyllning för de soldater som här vandrade österut, för att aldrig komma tillbaka.

Ceremonin sköts av The Last Post Association, en ideell och oberoende organisation som grundlade hela ceremonin redan 1928. Det blev en väldigt känslosam stund med tal, musik och hedrande av soldaterna och efteråt gick jag själv runt och försökte ta in allt. Att varje namn är en soldat, vars öde är känt men där den sista viloplatsen ej är återfunnen. Det är svårt att ta in. Kanske allra helst att det bara är ett sekel bort.

Ceremoni vid Menin Gate Ceremoni vid Menin Gate Menin Gate Menin Gate

Efter Menin Gate tar vi en kort promenad till In Flanders Fields Museum. Tiden är knapp och jag hade behövt ett par-tre timmar till för att verkligen kunna ta in allt. Muséet är lite mer interaktivt än Memorial Museum Passchendaele 1917. Här kan man, med hjälp av armbandet man får, knappa in sina egna uppgifter och få en mer personlig guidning genom muséet.

Det här tilltalar förmodligen de som idag har någon typ av anknytning till kriget, om man exempelvis har släkt som krigat eller kommer från någon av byarna runtomkring. Just den här biten spelar egentligen ingen roll för upplevelsen, det är lika fantastiskt som makabert att gå omkring och se och läsa om människans brutalitet.

Flandern Fields Museum Flandern Fields Museum

Dagen av Första Världskriget-upplevelser går mot sitt slut. Vår guide, Martial Masschelein, har gjort ett alldeles enastående jobb med oss även om det blev lite stressigt på slutet. Jag har haft få guider som haft sådan passion och sådan kunskap som honom. Och dessutom i den ständiga jakten på att lära sig ännu mer eftersom han fortfarande läser kurser i krigshistoria på universitetet.

Krigsminnena i Flandern står där de står och ligger där de ligger. Det är som sår som ibland nästan har läkt, när de plötsligt rivs upp igen när vägar ska byggas eller åkrar ska plöjas. På gott och ont. Och jag vill tillbaka och lära mig mer. En dag på Flanderns fält räckte inte. Inte för mig i alla fall.

Det här var en del av en resa i samarbete med Visit FlandersNordic TB och Brussels Airlines (läs mer här). Som vanligt är synpunkter, åsikter, texter och bilder mina egna. Läs mer om resan till Flandern här.

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här