Pamplemousses, jättenäckrosor och Port Louis

Jag ska vara ärlig. Pamplemousses hade jag aldrig hört talas om. Inte några jättenäckrosor heller, även om de säkert susat förbi i informationsflödet under mina snart 38 år på den här planeten. Fast Maria hade. I en typ Året Runt eller liknande damtidning, som hennes mamma prenumererade på någonstans i mitten på 80-talet. När så Mauritius bokades blev det här så klart ett av öns givna resmål.

Efter att ha kollat runt på diverse mer eller mindre informationsrika sajter kom vi fram till att buss in till Port Louis, öns huvudstad, borde fungera bra. Vi tog oss från vårt hotell vid Tamarina, strax söder om Flic en Flac, till en busshållplats i närheten och kryssade sedan genom Mauritius bebyggda landskap. Från vänster körfält de få milen in till stan fick vi se allt från byar till förorter, ett myller av förmiddagstrafik, trafikerade gatukorsningar och en busstation som inte riktigt påminde om de vi är vana vid i Sverige.

Väl i Port Louis kom vi till busstationen Immigration Square, efter drygt två mils och en timmes bussåkning. Där hoppade vi på ytterligare en buss mot dagens huvudmål. Pamplemousses ligger en bit utanför stan och de 12 kilometerna skulle ta ytterligare 40 minuter. Det soliga vädret hann försvinna och när vi kliver av bussen utanför Sir Seewoosagur Ramgoolam Botanical Garden har regnet börjat ramla ner från en gråtung och konturlös himmel.

Att försöka vänta ut ett regnväder på Mauritius i januari kan vara en långdragen process. Vi försökte när vi klev av bussen men insåg att det bara fortsatte regna. Mer och mer. Vi kammade oss och bestämde att vi sonika får tåla lite vatten. I värsta fall blir vi blöta och då får vi torka i solen efteråt.

Pamplemousses och jättenäckrosorna

Sir Seewoosagur Ramgoolam Botanical Garden är den äldsta botaniska trädgården på södra halvklotet och grundades så tidigt om 1770. Den är förmodligen mest känd för sina jättenäckrosor men här finns också en mängd olika palmträd planterade från Afrika, Centralamerika, Asien och områdena kring Indiska Oceanen. Trädgården ligger i området Pamplemousses strax norr om Port Louis och är kanske mer känt under det än Sir Seewoosagur Ramgoolam Botanical Garden. För mig var det inte känt överhuvudtaget.

Regnet fortsatte att ösa ner. Vi avstod ändå att hyra paraplyer och ta en guidad rundtur i trädgården. Istället bestämde vi oss för att hitta själva och det tog inte särskilt lång tid innan vi stod framför dammen. Den där dammen. Som Maria sett på bild när hon var liten. Med jättenäckrosor så stora att de kan hålla en bäbis.

Runtomkring oss reste sig palmerna och omslöt hela upplevelsen. Ovanför oss fortsatte himlen att vara så vidöppen som den kan vara. En liten rasthydda fick agera skydd, där vi stod med ett tiotal andra turister, medan åskan nu också började rulla in över oss. Bokstavligt talat över oss. Blixt. Dunder.

Efter en halvtimmes åskande och konstant skyfall ville vi inte vänta mer. Just idag var vi inte särskilt sugna på att uppleva Pamplemousses mer än det vi redan sett. Paraplylösa bestämde vi oss för att lämna hyddan, bege oss ut från trädgården och mot första bästa busshållplats. Tajmingen kunde inte vara bättre. En minut behövde vi vänta. Sedan kom bussen. Vi satte oss sjöblöta men nöjda. Nu var det ju faktiskt bara att torka i solen. Om den nu dyker fram någon gång.

Läs mer: Pamplemousses på mariasmat.nu

Inne i Port Louis, precis vid Immigration Square, hittade vi också ett litet hål i väggen. Eller, snarare ett hål i nätet. Där bakom stod två gamla tanter och ordnade små friterade saker, vi lyckades inte klura ut exakt vad det var dock. Vi chansade och köpte en liten påse för runt tre spänn. För att stilla den värsta hungern. För att testa. Och det fungerade. Det var dessutom riktigt gott!

Mauritius kultur och historia

Efter en riktig lunch nere vid marinan slog den kulturella delen av hjärnan till. Vi gick till Blue Penny Museum och tog del av Mauritius emellanåt brokiga historia men med den gemensamma faktorn att ön alltid har varit ett nav i Indiska Oceanen. Gamla jordglober, kartor, beskrivningar av handelsvägarna. Plus alla spännande historier som öarna här i krokarna har bjudit på de senaste fem-sex-sju hundra åren.

Här finns också de två frimärkena ”Mauritius Post Office” från 1847, ett 1 penny och ett 2 pence. Tack vare deras tidiga datum, feltrycket ”Post office” istället för ”Post Paid” och på en upplaga på bara femhundra stycken per frimärke blev det här två av världens mest kända och dyraste frimärken. Vid senaste försäljningen gick de för 4 miljoner. Dollar.

Efter dagens blöta strapatser vid Pamplemousses och några timmars torkande inne i stan kände vi ändå att vi var ganska klara. Promenaden mot Immigration Square fick avsluta våra timmar i Port Louis. Det finns säkert betydligt mer att uppleva än det vi gjorde men det är svårt att hinna med allt, hitta allt och göra allt. Vad nu ”allt” egentligen är.

Precis när vi ska korsa gatan för att ta oss in på busstorget och leta upp en lämplig buss hör jag någon ropa något. Jag bryr mig inte särskilt, det ropas ju högt och lågt till höger och vänster till var och varannan person känns det som. Maria hade dock uppfattat det betydligt bättre. Det var vår konduktör från bussen vi åkte med i morse, till Port Louis. Han kände kort och gott igen oss som de blekansikten vi är och mitt i den trafikerade korsningen hoppade vi på samma buss som på förmiddagen.

Där satt vi nu. Hyfsat torra. Med jättenäckrosorna vid Pamplemousses avklarade. Ett skyfall rikare. Mauritius historia och kultur färskt i kunskapsbanken. Och nöjda. Framför oss satt ett litet barn som stirrade storögt på oss. Hon kanske också kommer ihåg två blekansikten framöver, på den där lokalbussen från den stora staden på ön.