Vi har rullat ut ur de grönskande, böljande och bergiga landskapen. Black River Gorges ligger bakom oss och efter en förmiddag av flera mil i bil i baksätet, vattenfall och utsiktsplatser, så börjar vi nu bli en aning sugna på lunch. Vår chaufför, som bestämt sig för att bjuda oss på en extrarunda eftersom själva nationalparken Black River Gorges var stängd efter cyklonen, tar oss till Mauritius allra sydligaste ände.

Det är ingen stor ö. Vi är bara några mil från vårt hotell. Bara några mil från flygplatsen. Och skulle vi köra till Port Louis skulle det säkert inte ta mer än drygt en timme, trots att vi skulle korsa hela ön. Längst ner på Mauritius hittar vi La Vanille Nature Park. En frodig liten naturpark där vi löser entrébiljett medan taxin står och väntar. Här siktar vi primärt på lunch, men det vore ju samtidigt dumt att inte se sig om. Vi har ju i princip all tid i världen.

I ärlighetens namn är det väl en lunch som vi mest minns för kokosvattnet. För att det smakar ganska urvattnat, där det serveras ljummet i en stor nöt med tillhörande sugrör. Vi bestämmer oss istället för att ganska omgående lämna restaurangen och se oss om. Här finns krokodiler, ödlor av massa olika slag, fladdermöss, apor och en stor samling insekter.

Just insekterna hör till något av det mest fascinerande, vackra och äckliga jag sett. På samma gång. Färgsprakande fjärilar varvas med vedervärdiga spindlar och skorpioner. Har du insektsfobi är det här stället för dig. Du är förmodligen botad när du går ut.

La Vanille Nature Park

Efter att lunchen kickat ut i blodet väljer vi att rulla vidare. Vi tänker nog hem, men vår chaufför rullar in i en liten by och ut på en liten utsiktsplats. Framför oss kastar sig havet in mot klippor och över strand. Stranden Gris Gris ligger på Mauritius allra sydligaste del och här kommer vågorna raka vägen från Antarktis. Det är i alla fall så det känns.

Jag får nästan svindel av blotta tanken när jag blickar ut över horisonten. Där borta, drygt fem hundra mil söderut, är nästa landmassa så när som på några småöar längs vägen. Och det är just Antarktis. Så nära. Så långt bort. Det är som halvvägs hem till Sverige av ren och blå ocean. Ändå är det nästgårds och närmaste granne åt just det väderstrecket.

Gris Gris på Mauritius

Dryden på Gris Gris på Mauritius
Foto: M. Carlsson / mariasmat.nu

Vågorna är flera meter höga. Tamarinas diton känns nästan lite ynkliga när havet med sin rasande kraft slänger in vattnet över klipporna nedanför oss. Våra solbrända ben svalkas skönt i de friska havsvindarna. Om det inte vore för taxin som väntar, att packningen finns på hotellet, att vi har flygbiljetter hem till Sverige och ett liv att sköta. Ja, då hade jag nog nästan satt mig här för gott för att bara lyssna, titta och njuta. Det är något med havet och vågorna. Men jag vet inte vad.

En punkt har vi faktiskt på dagens agenda. Som vi nästan strukit eftersom det från ursprungsplanen skulle innebära en rejäl omväg. Vi tackar nästan för att nationalparken var stängd tidigare på förmiddagen för nu får vi istället chansen att se Macondé. Det är en liten krokig väg runt en klippa, bara ett par mil från Gris Gris och även på vägen “hem” till vårt hotell vid Tamarina.

Kustvägen här nere är enormt vacker. Vackra stränder, lummiga gröna alléer, ett tillsynes lugnt och stilla liv kontra storstadspulsen i Port Louis på öns norra del. Ibland dyker det upp höga murar av resorts som hyser både golfbanor och lyxhotell. Jag hänger armen utanför bilrutan och känner vinden fläkta skönt. Bara några meter ut fortsätter vågorna att rulla in.

Macondé på Mauritius

Vid Macondé går det att parkera bilen längst vägen och så går man en bit ut på klippan. Härifrån är vyerna över kustlandskapet bedårande. Det känns verkligen som att det här är en annan del av Mauritius, en lugnare och mer harmonisk del. Jag kan ha fel, men jag gillar känslan. Dramatisk natur, som varvas med paradisliknande stränder och palmernas blad som vajar i vindarna. Och alldeles alldeles lagom med människor. Vi är inte helt själva men näst intill. Jag älskar det.

Macondé på Mauritius Macondé på Mauritius

Molnen har börjat torna upp sig inåt landet och vår dag i baksätet på en privat taxi börjar gå mot sitt slut. Jag slumrar de sista milen när vi åker norrut mot Tamarina och vaknar till strax innan vi är framme. Vi tackar vår chaufför för en mycket fin dag och gör det genom att boka upp honom även för morgondagens tur, när vi tyvärr ska lämna Tamarina för hotellet vid flygplatsen.

Han verkar nöjd med dricksen. Vi känner oss mer än nöjda med dagen. Han är nog förmodligen inte billigast. Men en hundring hit eller dit kan vi leva med. Södra Mauritius gav oss naturupplevelser som verkligen skickar in ön på listan över paradisöar. Det behöver inte bara vara vackra stränder som avgör den saken. Det är något vi blivit på det klara med just den här dagen.

6 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här