Bilresan från de yttersta spetsarna av Färöarna, från Viðareiði i norr till huset i Miðvágur i söder, tog ett par timmar. Jag hann torka ganska bra i bilen, efter de ofrivilliga baden både i Gjógv och Viðareiði. Kängorna är förvisso fortfarande ganska fuktiga men ett par torra strumpor dämpar det värsta. Torra byxor och kalsonger klarar jag mig långt på. I huset gör jag en snabb ompackning av ryggsäcken, sedan är vi på väg ut igen.

Vi har tagit sikte på en sista etapp för vår helg på Färöarna. En kort vandring på knappt fyra kilometer enkel väg. I grannskapet. Miðvágur ligger precis bredvid Leitisvatn, eller Sørvágsvatn som det också heter, vilket är Färöarnas största sjö. Den har dessutom den säregna placeringen precis bredvid klipporna mot havet, svävandes drygt 30 meter ovanför havsytan precis nedanför.

Det märks kanske inte när man går bredvid den, men väl när man står längst ut på kanten och har havet nedanför sig och sjön nästan i jämnhöjd.

Leitisvatn på Färöarna

Det blir lite en kamp mot klockan. Vi har solen i ögonen, samtidigt som den sjunker längre och längre ner för varje minut som går. I det trädlösa och vidöppna landskapet ser vi hela vägen till målet och långt där borta kommer solen snart att försvinna ner i Atlantens kalla februarivatten. Det är en lättvandrad stig som leder oss ut mot havet, här och var lunkar några får lugnt och stilla och äter middag i kvällssolen.

Ändå. Ändå tar vi oss tid till fotostopp längs vägen. Det är oundvikligt.

Solnedgång på Färöarna
Foto: R.Rydén Fogelberg / travelphoto.se

Solnedgång på Färöarna Solnedgång på Färöarna

Och ändå, trots att det är några hundra meter kvar till kanten som skiljer Leitisvatn från Atlanten, stannar jag till. Även det känns oundvikligt när stigen vi går på passerar en vik. Där berget stupar rakt ner i evigheten, hundra meter ner. Lodrätt. Det här är Färöarnas spets när det kommer till natur. Det är så här det ser ut. Det är det är som gör öarna här så vackra, så dramatiska, så kända. Och så vackra.

Färöarna rockar

Skymningen varar inte för evigt. De sista tre-fyra hundra metrarna har vi solen bakom ett moln innan den tillslut försvinner ner i havet, samtidigt som Leitisvatn ligger på ena handen och den eviga Atlanten på andra. Färöarnas branta klippor och trettiotvå höjdmeter skiljer dem åt.

Målet är nått. Vi hann. Men mars och dess iskalla vindar gör fotograferandet en smula bitigt. Lägg där till fuktiga kängor och ett antal timmar sedan senaste måltiden. Längtan efter mat och en värmande kamin i huset är stor och vi bestämmer oss för att runda av vår hike. Fyra kilometer har vi att vandra tillbaka till bilen och under tiden hinner mörkret falla över Vágar, Färöarna, havet och oss själva.

Solnedgång på Färöarna Leitisvatn

Den sista upptäcksfärden för den här helgen är avklarad. Vi känner att vi har maxat och gjort det vi kunnat. Och gjort det som vi önskat. Trots att tempot har varit alldeles behagligt. Trots att vi inte gjort några större strapatser utan sett mycket från platser dit bilen har kunnat ta oss.

Jag skulle nog kalla det här en försmak av Färöarna. På flera sätt känner jag mig långtifrån klar med öriket. Jag vill upptäcka mer. Vandra mer. Balansera på fler bergskammar, se fler får, köra på fler vackra vägar och titta på ännu större vågor som kastar sig in mot klippor och stenar. Färöarna är som gjort för det. Jag är som gjord för det. Vi är kort och gott en bra matchning.

Så. Färöarna. När ses vi igen?

10 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här