Den ryske mannens nakna överkropp

Vi kommer från det som i mitt tycke kan ha varit en av de bättre platserna som jag besökt på denna jord. Ja, jag vet. Det är stora ord men lugnet vid Tamarina gjorde verkligen ett fabulöst intryck på mig. Så vackert. Så avslappnat. Så ärligt. Inför sista natten på Mauritius byter vi sida av ön. Från västkusten till östkusten. Från Tamarina till Blue Bay. För att slippa kliva upp mitt i natten för att hinna med flyget hem.

Le Peninsula Bay Beach Resort & Spa bokas lite i all hast samma morgon som vi lämnar Tamarina. Läget är perfekt, en kvarts bilresa till flygplatsen. Priset är okej. Middag ingår. Några recensioner läser vi aldrig men bilderna vi får fram ser bra ut. Jag menar, om jag visar er en av mina egna bilder därifrån så skulle ni också tycka att det ser ut som paradiset, där man kan stanna en hel semester. Som the shit (”bra” alltså). Så här.

Fast. Det var mer shit. Pure shit. Utan ”the”.

Efter tre omprogrammerade nyckelkort, onödigt långa köer vid receptionen och ett ganska ointresserat bemötande kommer vi tillslut in på hotellrummet. Ett kalt inrett rum på andra våningen, utsikt i en trädkrona och lyhört som om korridoren, grannarnas rum och vårt eget är ett och samma.

För att inte tala om toaletten, som i det närmaste är samma rum som resten av rummet. Jag har sett det titt som tätt på diverse hotellrum i olika delar av världen och jag ställer mig lika oförstående varje gång. Det kan inte vara en normalt fungerande mänsklig person som på allvar tycker att det är en bra lösning med glasdörr till utrymmet med keramikfåtöljen.

Älskling, kan du gå ner och läsa lite tidningar i lobbyn en stund är du snäll?

Efter en kort rundvandring i egen regi känner vi oss bekanta med hotellområdet. Det är inte så mycket att se. Restaurangen, stor som en inomhushall för fotboll, borde rimligtvis kunna servera oss mat (mot betalning så klart) men icke. Lunchen är avdukad och nästa gång det blir något ätbart i lokalerna är till middag.

Fast… nej. Men… nej. Alltså… nej. Det finns pannkakor att äta borta vid poolen får vi reda på. Killen i personalen pekar mot ett ställe, 25 meter bort, bredvid solstolarna där folk sitter och röker. Vi kan nog allihop se att det är stängt, igenbommat och folktomt men jodå, där finns det att ta.

Det finns det så klart inte. Men han blev ju av med oss.

Runt hotellets ägor finns det en promenadstråk att vandra. Delvis strand, delvis gångväg. Och här hittar vi faktiskt hela områdets största fördel. Det är inte direkt av ondo att bo granne med flygplatsen. Tycker jag. Det må låta en hel del när South Africans A340-kärra lyfter mot Johannesburg, eller Emirates A380 drar iväg mot Dubai, men det är en grymt mäktig känsla när de här vackra sakerna befinner sig inom fri sikt nästan så fort de fått luft under vingarna.

Efter att ha vridit huvudet ur led i jakten på några bra flygplansbilder samt haft en diskussion med en väldigt upprörd strandförsäljare, så bestämmer vi oss för att svalka oss lite i Indiska Oceanen. Och faktiskt, mot all förväntan, är det helt okej snorkling här. Inte särskilt långgrunt plus några tacksamma rev att simma kring. En bit ut ser vi en kvinna testa SUP och ja, det ska jag också ge en chans framöver.

Strandförsäljaren förresten. Efter att jag blev utskälld på Zanzibar, då jag försökt avfärda en försäljare innan han ens kom fram till oss, tänkte jag ta till mig den lärdomen. Så. Vi pratade en bra stund om ditten och datten, innan han tillslut visade sina produkter. Vi tittade nyfiket på dem innan vi sa tack men nej tack. Han gick. Och kom tillbaka. Upprörd. Mycket upprörd. Vi hade spillt hans tid. Vi borde ha avfärdat honom direkt. Då hjälpte det föga att jag i all välmening inte avfärdat honom direkt, eftersom jag blivit utskälld för det en gång tidigare.

Hur fan ska en göra egentligen? Vem skriver en guidebok på ämnet?

Mörkret faller över Blue Bay och Mauritius östra kust denna vår sista dag på paradisön. Nyduschade på rummet ser vi fram emot middag, kanske lite efterrätt också för att fira en riktigt fin vecka på en helt underbar ö.

Ljudnivån i matsalen har passerat sorl-nivån och klientelet är högst blandat. Barnfamiljer varvas med par, både äldre och yngre. Och så den ryske mannen som kommer ner i matsalen. Som slår sig ner vid bordet en bit bort, med övriga familjen.

Endast iklädd badshorts och flipflops.

På något sätt summerar det här korta, men ändå, ögonblicket hela vistelsen på Le Peninsula Bay Beach Resort & Spa. Ett all inclusive i all sin mediokra prakt, långt ifrån de fyra stjärnor det utger sig från att ha. Ett slitet hotellkomplex där det tar en halvtimme att få ett fungerande nyckelkort till rummet. Där opersonligt bemötande är standard. Med middagsköer av hungrande gamar som roffar åt sig mer än de kommer orka äta. Där barnen skriker på glass när de redan fått mer än de behöver. Där det verkar vara okej att vara ryss och komma till middagen med bar överkropp och ställa sig i matkön.

Jag gillar det inte. Alls. Det handlar inte om att vara resesnobb eller dylikt utan att jag föredrar en lugnare och mer tillbakadragen plats. Med personlig och ärlig service, där min vistelse är i fokus utan att jag för den delen är ständigt påpassad. En plats där personalen hanterar denna hårfina gräns på ett förstklassigt sätt.

Det är väl därför jag föredrar ställen som Tamarina Golf & Spa Boutique Hotel och inte Le Peninsula Bay Beach Resort & Spa eller liknande. Hur nära flygplatsen det än må ligga.