Den bakvända revanschen i Norge

Så ses vi igen, Norge, i ett sammanhang som vi båda är hyfsat bekanta med nu för tiden. Det är slutet på juni och det är dags för St. Olavsloppet igen, lagstafetten längs den berömda St. Olavsleden. För egen del är det fjärde gången jag är med men det är också första gången jag springer åt ”fel håll”.

Så här. Trondheim och Östersund turas om att vara start- respektive målgångsort. I två år har det nu rullat från Östersund till norska sidan men i år (och nästa år) är det alltså tvärtom, från Trondheim till Östersund.

Igår kittade jag snabbt ihop väskorna efter jobbet och rullade sedan mot norska sidan, via ett matstopp i Åre. Norge är ju inte direkt sent med att hälsa en välkommen med bedårande natur. Så även igår, när vi rullade över Skalstugevägen och in bland berg, bäckar, vattenfall och slingrande vägar. Magin alltså!

Ungefär här ska jag springa i morgon torsdag dessutom, en kortare 5,4 kilometerssträcka. De där uppförsbackarna jag kommer få plocka här bekommer mig icke! Förstår ni varför?

Jag har dessutom en revansch att utkräva, om än lite bakvänd sådan. Eftersom jag var tidigt ute med att anmäla mig till laget så plockade jag självmant åt mig sträckan Stjørdal > Framnes > Steinvikholmen på 16,4 kilometer. Om ni kommer ihåg från förra året så var det den sträckan (fast åt andra hållet) som höll på att knäcka mig fullständigt.

Jag tänker inte låta det hända igen. Det är i alla fall grundinställningen. Det kommer bli tufft och svettigt. Backarna ska fortfarande göras. Men. Jag är nog lite mer ödmjuk inför vad jag ger mig in på. Jag tror faktiskt att jag underskattade hela rasket förra året. 

I år blir det alltså revansch. Och förhoppningsvis inte lika varmt. Strax efter 11 idag kutar jag ut från löparbanorna i Stjørdal för mina första steg i årets St Olavsloppet. Håll tummarna så får ni en mer komplett race report framöver. Och så ska vi spöa våra norska ”kollegor” så klart, som också har ett lag.

Let’s do this.