Från YVR och 44 timmars resereflektioner

”Tur att du gillar att flyga” sa någon när hen fick höra att jag skulle vara i Vancouver kortare tid än en vecka. Ja, så kan man se på saken och i de flestas ögon är det nog galenskap att resa så långt för så kort. Jag tänker dock lite annorlunda och ser inte bara tiden på plats som själva resan. Snarare ser jag hela resan som resan. I mitt fall har det varit 164 timmar av upplevelser, från dörr till dörr. Men ja, visst underlättar det att jag gillar att flyga. Annars hade jag inte åkt.

Så. Nog med disclaimer.

Hemresan är väl kanske inte den roligaste delen men då får en väl göra det bästa av allt. Sedan i torsdags morse, YVR-tid, har jag varit på språng och det är ju lite att hålla koll på när en reser själv. Det är ju bara jag som ska ha fokus och det går inte att luta sig åt någon annan. Fint så, jag gillar kontrollen. Och hinner så klart reflektera en hel del över saker som swishar förbi längs vägen.

Börja avslutningen med träning

Lång resa över flera tidszoner tär på dygnsrytm, sömn och annat. Plus massa stillasittande. Så jag inledde hemresedygnet från Vancouver med ett löppass, för att vara rimligt trött och få i alla fall lite sömn på flyget. Drygt tretton kilometer blev det, ganska sliten efter flera dagars hålligång. Men så sov jag också helt okej på flyget sedan, med fördelen att kunna sträcka ut lite i ett eget duo-säte på Edelweiss Air A343:a.

Hiss på träning innan hemresa med andra ord.

Sova med zombies

Ja, jag somnade över sätena 32A och B. Och drömde att vi av okänd anledning gick ner på ett stenigt Grönland. Vi klev av och jag minns att jag han fråga piloten ”Vad fan ska vi hit och göra?” innan en hel armé med zombies kröp fram ur grottorna och började attackera oss. Jag hatar zombies. På riktigt. Att kasta sten hjälpte inte heller. Fula var de också. Men jag vaknade i tid…

Barnen i ”deras” ”vardagsrum”

…av barnfamiljen i stolsraden snett framför mig.

Alltså. Vi har väl pratat om det förut tror jag. Det där med folk, fä och flyg. Så fort vissa kliver innanför dörrarna på en flygplats så är det som att allt vett, sans och ansvarstagande försvinner. Helt och hållet. I vilken annan situation dricker man annars öl klockan halv sju på morgonen? Till exempel.

I det här fallet lät föräldrarna ungarna härja fritt. Springa runt, provsitta alla lediga säten (det fanns ett gäng, 179 lediga av 314 för att vara exakt), trycka på alla skärmar, skrika och ha sig även med nedsläckt kabin och att alla andra runt dem försökte sova. Som om det vore deras egna jävla vardagsrum.

Jag hyser mina varmaste sympatier med föräldrar vars barn obönhörligt skriker sig igenom en hel flygresa, jag lider med dem. Vissa saker går inte styra över. Men föräldrar som bara släpper allt skulle jag allra helst ta en mellanlandning för. På Grönland. Zombies inkluderade.

Brusreducerande lurar och vacker utsikt hjälper. En bit. Men inte hela vägen.

Kontantlöst resande

Jag hann tänka innan avresan att jag måste ta ut kanadensiska dollar, även om jag hittade 8 CAD i blandade småmynt från senaste resan. Jag hann tänka det på Arlanda och i München. Sedan tänkte jag inte mer på det. Varenda inköp har gjorts med kort och jag har i 9 fall av 10 blippat kortet trådlöst. Okej, jag har varit i Vancouver, en storstad i Kanada, men även de minsta av ställen har tagit kort. Tack!

Flygplatsers (icke-)wifi-lösningar

Det är 2018 och det finns fortfarande flygplatser som tycker att wifi ska vara en extraordinär tjänst som helst ska kosta pengar. Stört. Från den här resan noterar jag att Vancouver erbjuder gratis och utan några större begränsningar vad gäller datamängder eller anslutningstider. München lika så.

Zürich däremot bjuppar på två timmars surf, om man nu ens lyckas ta sig igenom registreringsprocessen. Schweiz omfattas inte heller av EU-reglerna kring roaming så där är wifi verkligen lite av en nödvändighet, i alla fall om man ska sitta i mer än ett par timmar.

Det blev ju nästan en träningsresa!

Planen var att ta ett löppass första morgonen i Vancouver för att komma in i rätt tidszon och så vidare (helt ovetenskapligt så klart). Vaknade vid 03 och lyckades somna om men vid 06, efter tio timmar sömn, gick det inte längre. 06:54 stod jag på Pacific Street, kittad och klar. Nästan 14 kilometer blev det. Dagen därpå blev det BCMC Trail på Grouse Mountain, en tre kilometer kort slinga men med mer än 800 höjdmeter på samma sträcka. Sedan 13 kilometers löpning på avresedagen. Släng på alla promenader runt i stan så blev ju det här rena träningsresan. Klockan säger ett snitt på 25000 steg per dag.

Vem behöver Playitas?

Tidsomställningen (eller bristen på den)

Well. Jag är hemma igen och ska väl försöka komma i fas med tider och annat. Fast jag vet inte riktigt om jag ens hann ställa om till Vancouver-tid efter den här kortresan. Just nu känner jag inga konstigheter med tider och annat (även om jag höll på att försova mig i morse och missa tåget mot Östersund) men det kanske slår tillbaka i veckan, vad vet jag.

Men jag gör väl som jag gjort tidigare i veckan. Tränar och hoppas att det bidrar. Jag har ju faktiskt ett ogjort intervallpass att ta hand om, om jag nu ska följa sommarens träningsschema.

Men sist av allt.

Jag är så barockt glad över att jag gjorde den här resan!