Sköna maj, adjöken från vår bygd igen

Det kändes som att det var häromdagen som det sjöngs ”Sköna maj, välkommen till vår bygd igen!”. Nu har vi till och med passerat dess ände och får tralla vidare. Fast med ”Sköna maj, adjöken från vår bygd igen”. För sannerligen har det varit en skön majmånad utan någon motsvarighet som i alla fall jag kan minnas. Åtminstone inte under de 16 åren jag bott i Östersund.

Men vi gör väl som vanligt så här i tider av sammanfattningar och tar det från början.

Jag åkte på blinddate i början av månaden. Eller ja, jag kände ju till sällskapet men platsen för firandet av min födelsedag var höjt i dunkel. Fast det blev ju så klart bra och jag fick tillslut göra min premiär på den i Sverige så världsberömda japanen Mikado här i Östersund. Bra grejer ska ni veta.

I april funderade jag. I maj försökte jag sätta det i verket. Städprojekten. Inte bara rent fysiskt och röja undan prylar utan även digitalt. Jag har gått igenom mina sociala flöden, städat upp både Instagram, Twitter och gått ur Facebook-grupper och avföljt bloggar jag inte läst på länge. Plus det som kanske syns lite mer också då, nämligen min arbetsplats här hemma. Så här – man hinner en hel del när man ligger febrig i soffan i två dagar.

Skrivbordet då. Det tog tre dagar. Sedan låg det massa skit på bordet igen. Det är väl då själve fan att det ska vara så frenetiskt svårt att hålla ordning här. Fast det blev ju fint för en stund i alla fall!

Maj som sagt. En helt osannolikt bra vädermånad och enligt obekräftade rykten den varmaste sedan pyramiderna i Egypten byggdes. Till och med i Jämtland. Det är mer än en kväll som vi suttit ute och ätit i trädgården. Det är fler en morgon som jag gått i shorts till jobbet. Det är mer än en eftermiddag som balkongdörren stått öppen på vid gavel och ljudet av båthamnens gnisslande bryggor förgyllt rummen med sin ljudmatta. Eller bara åkt utanför stan och betraktat solnedgången. Kärebarn.

Och så den obligatoriska majbilden. Maj är inte på riktigt om det inte blir Göteborgsvarvet och den här gången kutade jag runt i stan för elfte gången. Det blev vare sig personbästa eller nästbäst men väl 1.50-typ och det är jag väl ändå någonstans ganska nöjd med. Galet trött men också helt fantastisk folkfest längs hela banan. Det är därför jag älskar den där halvmaran så mycket.

Lyxen i år var att bror stod och fotade vid 18 kilometer. Jag var betydligt tröttare än jag ser ut…

Mer löpning. RunAcademy fortsatte även i maj och förutom pass på löparbana så kördes det raka motsatsen – på en myr strax utanför Östersund. Otroligt tungt, otroligt skitigt och framförallt otroligt roligt! Precis det jag behövde för att springa ur det sista slagget efter Göteborgsvarvet.

Jag hann två svängar till huvudstaden under maj. En jobbresa och en bloggjobbresa. Bloggresan gick ner till Momondo Open World Awards, där jag var finalist i kategorin Video. Det blev ingen vinst för min del (jag är ganska dålig förlorare, en av mina starkaste sidor faktiskt) men väl härligt häng med kollegor i resebloggarbranschen och en vacker Stockholmskväll som gärna kunde få varat lite längre.

Hem från Stockholm åkte jag tåg och inte vilket tåg som helst utan ett… tja, eh… InterCity-tåg. Ett gnissligt, gungande tåg där jag parkerade röven i dess förstaklasskupé. Det finns en recension av resan. I eftermiddag gör jag om den när jag åker ner till Arlanda. Har inte bestämt mig för om jag längtar eller inte…

Maj månads allra största premiär måste nog ändå ha varit min livs första allsvenska ÖFK-match. Visst har jag sett dem förut men bara i division 1, Superettan och nån plojmatch mot Rosenborg för ett par år sedan. Aldrig i Allsvenskan. Förrän jag gick och såg segern mot Häcken. Väldigt bra tajmat vad det verkar, då sommaruppehållet inte kommer att vara nådigt. Stan verkar få säga hejdå till en rad figurer, där Potter högst troligt går till Swansea.

Och så på månadens allra sista dag så stack jag ut på 10 kilometerslöpning i tävlingen Spring en mil – vinn en bil här i Östersund. Jag hade uppenbarligen väldigt taskig koll på dagsformen för när jag kutade i mål gjorde jag det på personbästa. For life alltså, för jag kan inte komma på att jag gjort en så snabb mil tidigare. Inte dokumenterat i alla fall. Men det kommer en komplett racereport om saken inom några dagar. Håll ut!

Med det säger jag tack, tack, tack och tack till maj 2018. En fantastiskt fin månad som bjudit på väldigt många sköna minnen och mest från hemmaplan. Tänk att en i princip resfri månad (okej då, Göteborg och två gånger Stockholm) kan vara så behaglig. Well, jag åtgärdar det i juni. I eftermiddag drar jag ut på nya äventyr. Men det får bli ett annat kapitel.

Hej juni, nu kör vi!