That’s why, I’m coming back to you

Ja, jag vet. Jag sa ju faktiskt i vintras att årets kvot för egoresor redan då var uppfylld, efter två svängar till London på kort tid i februari och mars. Men det går ju att ändra sig utan att för den delen vara i förhållandekris eller något annat. Så nu är jag på väg. Tillbaka till Den Där Staden igen. Flygbiljetterna blev förvisso lite dyrare än tänkt men jag kan å andra sidan eventuellt ha gjort ett Airbnb-kap.

Och så har jag så sent som igår (!) köpt den där konsertbiljetten också, som blev själva huvudargumentet för att åka överhuvudtaget. That’s why, I’m coming back to you. Som artisten själv sjunger på Unplugged-plattan från 1997.

Nio timmars skillnad. 700 mil från Östersund. Två och en halv plus tio timmars flygresa. Från Arlanda via München och premiärflygning i en av Lufthansas A350-kärror. I eftermiddag lyfter jag och i eftermiddag (lokal tid) landar jag. För andra gången.

I Vancouver. Och ni som är bevandrade i musikdjungeln vet ju nu redan att det är Bryan Adams jag ska på.

Jag vet inte om ni känner till det men jag har ju Adams som favorit sedan tidigt 90-tal. Waking up the neighbours-plattan, som är helt omöjlig att spela sönder, har körts tusen och åter tusen gånger. Hemma. I bilen. På jobbet. Well, jag lyssnar inte lika frekvent på honom nu för tiden och jag har inte varit på spelning med honom sedan 2009. Jag passade inte ens på nu när han var i Sverige i april.

Så dök chansen upp. Att få se honom på hans hemmaplan. Då tog jag den. På Sveriges nationaldag (!). Nördigt? Japp. Långskott att dra till västra Nordamerika för en konsert? Ja, kanske mitt längsta någonsin. Men ibland får man vara lite kreativ, galen och dum i huvudet också.

Det är inte bara konsert så klart. Jag har ju en liten checklista som jag skrev efter mitt första besök i stan för två år sedan. Grouse Grind ska jag göra, vilket är en 3 kilometer lång trail med 840 meters stigning upp på Grouse Mountain. Jag tänker nog hyra cykel och ta mig runt och även vandra lite hängbroar i Capilano Suspension Bridge Park. Men jag ska också försöka ta det lugnt och njuta, köra ett löppass i Stanley Park och kanske för en gångs skull unna mig ett bra restaurangbesök (vilket aldrig händer när jag reser själv).

Så. Närmast på agendan står LH476 MUC-YVR och den där A350-premiären då som jag lovat mig själv i år. Vi börjar där tycker jag så får jag återkomma med lite vykort, snapshots och reserapporter när jag kommer fram.

Mina damer, herrar och eventuellt övriga – Vancouver. Let’s do this!