Bryan Adams – för tolfte och första gången

Det hade gått nästan på dagen tio år sedan jag senast var på en livespelning med Bryan Adams. Då, den 3 juni 2008, var det avskalat, akustiskt och intimt på Scalateatern i Stockholm. Nu stod jag utanför en arena igen med en biljett i handen. Den här gången var det ett nytt arenagig. Mitt tolfte. Och första. I Vancouver. Hans hemstad. Min nationaldag. 700 mil från Sverige.

Scalateatern 2008 förresten. Det var en av de bättre spelningarna jag varit på faktiskt, just för att det var en sån kontrast mot alla andra Adams-gig jag varit på. Han själv och Gary Breit på piano. Än bättre blir det ju då merparten av hans låtar fungerar riktigt bra helt akustiskt.

Vancouver igen och vi skriver 6 juni 2018. Rogers Arena i södra änden av downtown var riggad och själv funderade jag mest på om min bokade sittplats nere på golvet verkligen var en sittplats, eller om det bara var ett konstigt bokningssystem. Jag hade aldrig tidigare varit på en konsert av den här typen där golvet var riggat med stolar, så döm om min förvåning när jag med raska steg klev in på arenan och…

…möttes av just sittplatser. Arenakartan på bokningssajten stämde alltså och jag fick mig således en ny upplevelse. Tyvärr hade jag ju också snikat och tagit en plats ganska långt bak med tanken att jag förmodligen kan röra mig framåt.

Och det fungerade faktiskt. Trots stolsraderna.

När Bryan klev in var det ingen som satt längre och sakta men säkert jobbade jag mig längre och längre fram i publikhavet. För det är längst fram som stämningen, intensiteten och supporten är som allra bäst. Det är sen gammalt.

Jag kom inte allra längst fram men tillräckligt långt för att landa i havet av fans som stämde in mest och bäst i allsången. 

Spelningen då?

Jag kan säga det direkt. Det var inte Bryans vassaste spelning. Kanske hade jag väldigt höga förväntningar. Hemmaplan, fullsmockad arena och euforisk publik som ser sin hemmason uppträda. Och det var så klart en bra spelning. Med just de här detaljerna.

Bara en sån grej att han innan flera av låtarna anspelar på platser runt om i Vancouver ökar ju närvarokänslan rejält. Eller att hans mamma är på plats, hennes första vistelse utanför sjukhuset sedan hennes stroke fem veckor tidigare. Hon fick kvällens varmaste, längsta, mest glädjefyllda och förmodligen även mest tårdrypande applåd. Med marginal.

Sedan är ju hans röst ett mirakel i sig. Att den fortfarande håller i det närmaste samma klass som när jag började lyssna på honom under tidigt 90-tal. Det är just rösten som är en av de stora grejerna med mannen. Jag älskar den. På riktigt. Plus hitsen och allsången som frodas när han kör dem. Jag menar, Heaven och alla tusentals som sjunger med. En kan få gåshud för mindre.

Men. Jag har varit på bättre konserter där den bästa fortfarande är den första. Nästan på dagen 21 år tidigare (7 juni 1997) såg jag honom i Scandinavium i Göteborg på hans succéturné 18 til I die. Den är och förblir nog svårslagen. Energin. Intensiteten. Nysläppt platta. Att jag titt som tätt lyssnar igenom Wembley-spelningen från 1996 bidrar nog också till att jag bevarat de känslorna över hysteriskt lång tid. Det är den Bryan Adams jag vill konservera.

Just energin finns inte riktigt där längre, inte de nya storslagna hitsen heller utan det rullar runt på beprövat material. Merparten av låtarna som spelas är från Reckless (1984) och Cut’s like a knife (1983) plus några nya alster så klart. Att det bara spelas två verk från Waking up the neighbours (1991) är lite av ett mysterium och än mer mystiskt att han bara kör singelversionen av Everything I do. Det är så klart delvis förlåtet när han akustiskt och själv drar igenom Whiskey in the jar på slutet.

Den svårslagna detaljen

Men. Spelningen är ju mer än så. Mellansnack och annat bidrar ju så klart till det bättre och på det hela taget var det är en spelning att minnas. Inte för setlisten och valet av låtar utan mest för att det var Bryan Adams. I Vancouver. Hans hemmaplan. Och att jag fick vara där.

Just den detaljen blir väldigt svårslagen. Förmodligen även om både tio och 21 år.