Tisdag. Morgon. Jag sitter på knä i badrummet. Framför en liten spegel. Med trimmern jobbar jag mig sakta över huvudet. För att korta ner de få men ändå hårstrån som finns till dess obefintlighet. När apparaten plötsligt tvärdör, sådär halvvägs in i projektet. Fläkten i taket slutar också att surra. Kylen, frysen, lamporna på TV:n, laddaren till datorn. Allt har slocknat. Trapphuset också. Liksom belysningen i cykelförråd och hela källaren. Och jordfelsbrytaren har inte slagit igång.
Nog för att min trimmer är lite konstig ibland, men att sänka hela lägenheten och hela huset? En snabb titt på Jämtkrafts elavbrottskarta. Hela Östersund är utan ström. Min trimmer? Nja.
Där står jag nu som en fåntratt i hallen. I mina gula kalsonger och ett till hälften trimmat huvud. Det ser förmodligen inte klokt ut.
Även om det inte är någon särskilt strikt klädsel på jobbet så vete fan om jag vill gå dit i min nyodlade halvfrisyr. Nog för att det troligtvis roat massa människor men det är inte därför jag jobbar. Nåväl. En halvtimme senare. Strömmen är tillbaka. Jag kan slutföra klippningen, medan jag muttrar för mig själv över att det plötsligt känns som att halva dagen försvunnit.
Muttrar över Bilbolaget
Promenad till jobbet. Härligt väder och knappt några gäss på sjön. Jag passar på att slå ihjäl tiden med att försöka få tag på Bilbolaget, där vi privatleasar vår V60. Sådär lagom roande att för andra gången på fyra månader ha blivit påpackade men problemet ska ju ändå lösas. Anmälan till försäkringsbolaget är gjord, nu är det bara skadebesiktningen kvar.
Bilbolaget erbjuder möjligheten att boka besiktningstid på deras webb. Det bästa hade ju dessutom varit om mejlet de får inte går till skräpposten utan faktiskt till någon som kan bekräfta mitt önskemål om tid. En dag gick. Två. Tre. Mitt påminnelsemejl gick iväg. Och påmindes efter ytterligare tre dagar. Åtta dagar senare har jag fått nog och väljer att ringa dem istället och fråga vad fan det är som händer.
Kö till skadeavdelningen. ”Tryck 9 för att lämna nummer så vi kan ringa upp dig!”. Trycker nio. Landar i telefonkö i växeln istället. När de tillslut svarar kopplar de mig. Tillbaka. Till skadeavdelningen. Där jag tillslut får tala in ett meddelande. Försöker att låta gubbsur. Brukar sällan vara några problem när jag är på det humöret.
En timme senare ringer de upp. Det enda jag hör är kontorspladder. Lägger på. Så. Efter en vecka plus, fyra kontaktförsök och telefonsvararmeddelande är allt de lyckas åstadkomma en jävla fickringning. Men okej, jag noterar det för framtiden. Annars så… jodå, bilen går bra.
Även om det blir en förhållandevis bra arbetsdag, med produktiva möten, så måste jag får ur massa energi. HIIT Circle, 30 minuterspasset, brukar lösa problemet. Men inte ens där lyckas det särskilt bra den här dagen. Jag är orkeslös, magen är konstig och jag svettas och stånkar som om det här vore mitt första träningspass på trettio år.
Å andra sidan. Bättre än noll och soffläge. Även en tisdag. På halvfrisyr.
Onsdag. Ny dag. Nya möjligheter. Säger de som vet. Då får vi väl utgå från det och göra något rimligt av den här dagen. Som att ringa Volvo? Ja, kanske det.
