Så blev det dags för Stockholm Halvmarathon. Två mil runt på gator, genom parker, förbi byggarbetsplatser och längs glittrande fjärdar i septembersolen. Även om jag gjort massor av halvmarathonlopp tidigare så är det här min blott tredje tävling (efter elva Göteborgsvarvet och en Östersund när den gick). Jag har redan skrivit en race report om loppet så här tänker jag dissekera evenemanget ur servicesynvinkel.

Sprang du loppet och har jag missat något? Lämna gärna en kommentar längst ner, så tar vi det därifrån. Då kör vi!

Anmälan och utställare

Jag gjorde en efteranmälan eftersom jag inte riktigt bestämt mig om jag ens skulle springa. Det var inga större problem och gjordes i tältet på Logårdstrappan på Skeppsbron. 750 spänn och så lyckades jag dessutom seeda upp mig med hjälp av min 1:50-tid från Göteborgsvarvet i våras. Jag hamnade i startgrupp D med start 15:45, en kvart efter första gruppen och en kvart innan sista.

I kuvertet låg förutom nummerlapp även säkerhetsnålar, tidtagningschip och klisterlappar att fästa på den påse eller väska som man kunde lämna in innan loppet. Man fick en rejäl påse i samband med att man hämtade ut nummerlappen. Bra service!

I samband med nummerlappsuthämtningen på samma ställe så fanns det också diverse utställare. Ingen jättemässa och ganska snabbt genomvandrad.

Startbevis och nummerlapp Chippet fästs på skon

Väskinlämning och startgrupper

Om man hade prylar med sig så gick dessa att lämna in innan loppet. Inlämningen var belägen på Strömgatan (vid Operakällaren). Det blev lite förvirrande där och då. Jag kom från tältet med utställare och skulle till min startgrupp D, längst bort på Slottskajen. Där fick vi information av en funktionär att väskorna skulle lämnas in på andra sidan vattnet. Vi fick alltså jogga över Strömbron och lämna in väskan, med sådär lagom tidsmarginal till godo.

Så här i efterhand förstår jag det, det blev ett rimligt flöde av löpare, men det kändes där och då lite förvirrande och omständigt.

Startområdet på Stockholm Halvmarathon Väskinlämning innan loppet

Banan – 21 kilometer runt i Stockholm

På förhand hade jag hört att den här bansträckningen skulle vara betydligt lättare än exempelvis Göteborgsvarvet. Ingen Älvsborgsbron, ingen Göta Älv-bron, ingen seg Avenyn. Och visst, överlag var det en förhållandevis flack bana. Egentligen upplevde jag bara två rejäla sega motlut. Först var det vid Slussen upp på Hornsgatan efter cirka 13 kilometer. Den andra biten var också på Söder, från genom Tantolunden och bort mot Hornsgatan vid 17-18 kilometer.

Det fanns ju däremot små mindre backar och krön som kanske inte riktigt syns på banprofilen. Lite upp och lite ner, här och var. Så, helt platt är det ju så klart inte. Sedan har vi ju Klaratunneln efter en knapp kilometer. Det var utan tvekan hela loppets tråkigaste passage och bidrog så klart till att GPS:en i träningsklockan började flippa.

Jag gillar också sträckningen som varierar från Stockholms mest centrala kvarter till lummiga gator längs Kungsholms Strand, precis som variationen på Söder med folktäta Hornsgatan och vackra Tantolunden. Stockholm är bedårande fint (även om det är mycket byggarbetsplats just nu) och under de här två milen får man verkligen se många pärlor! Njutbart!

Flygfoto över Stockholm

Service och pepp längs banan

Stockholm Halvmarathon har vätskestationer (med sportdryck och vatten) var tredje kilometer, vilket är fullt gångbart. September innebär ju också normalt sett att det inte är tokvarmt och lösningen passade i alla fall mig utmärkt. Dessutom finns det fler energistationer längs banan där det bland annat delas ut russin, kexchoklad, energibars, bananer, druvsockertabletter och icepower för trötta vader. Även om jag själv inte nyttjade alla stationer så kändes det ambitiöst och påkostat med så mycket möjligheter längs banan.

På sina håll var det också musikunderhållning med DJ:s, Frälsningsarmen, liveband och annat och jag försökte verkligen applådera och tacka dem när jag kutade förbi. Det är de värda!

Publiken stod i spridda skurar men mest tätt var det så klart inne i city och på Hornsgatan. Jag var lätt förvånad över att det var så mycket folk ute, med vädret lär ju ha bidragit. Som vanligt försökte jag high-five:a med folk längs banan, allra helst knattarna som stod med utsträckta armar. Det är faktiskt värt att ta ett par meters omväg för det. Vem vet, det kanske triggar dem att ge sig på en halvmara när de blir äldre?

Det som jag tycker drog ner intrycket en aning var löparna själva. Det var mycket sölande i omkörningsfilen och det med att hålla höger om man är lite långsammare verkar få ha haft kännedom om. Flera lallade runt i vänsterfilen och fipplade med sina mobiler och jag fick flera gånger hoppa ut i gräset vid sidan om banan för att springa om, alternativt nyttja den gamla dängan “Håll höger!”. Skärpning för fan!

Vasabron, drygt 12 kilometer Upploppet på Stockholm Halvmaraton 2018

Löparservice efter målgång

Efter målgång var det medaljuthämtning per omgående och löparna ombads att ta sig framåt i målområdet. Och här var det som ett enda stort all-inclusive! Man fick en goodiebag med Runners World (tidningen alltså), russin, Compeed och massa annat. Utöver detta stod det folk och delade ut energibars, Kexchoklad, det fanns kaffe (hur gott!) och även lättöl för de som ville. Alltså, öl!? Lika gott som det var oväntat.

Längst ner i målområdet fanns väskutlämningen, som gick snabbt och smidigt med glada och trevliga funktionärer.

Min tanke var att gå och se när bror och Maria gick i mål men det var lite stökigare. Avspärrningarna kring målområdet, plus tusentals människor, gjorde det i det närmaste omöjligt att ta sig fram. Jag gick därför tillbaka in i målområdet och inväntade dem där, med kaffe i handen och utsikt över Slottet. Fint så.

Medaljen här uthämtad! Kaffe efter halvmaran! Öl efter loppet - oväntat! Dryden och medaljen!

Stockholm Halvmarathon 2018 – på det stora hela

Så, mitt första äventyr runt på Stockholms gator kom till ända och jag fick en riktigt bra tid i bagaget med mig hem. Upplevelsen var på det hela taget över förväntan och personliga favoriter blev den fina bansträckningen och servicen efter målgång. Plus i kanten för publiktrycket och energistationerna längs banan. Minus för Klaratunneln (det måste finnas bättre alternativ?) och att folk inte höll vänsterfilen ren för oss som ville springa snabbt.

Stockholm Halvmarathon, det kan vara så att jag återkommer. Är vi fler som ses på startlinjen om ett år i så fall?

2 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här