Efter en veckas lättare krasslighet med halsont och annat onödigt så har jag äntligen återupptagit träningen. Jag menar, en hel vecka. Kör man tre-fyra pass i veckan normalt så känns ju det där som en evighet. Å andra sidan, nästan lite skönt med ett break också.
Ett HIIT Cross-pass blev det i alla fall i onsdags och det kändes som att jag suttit i soffan de 23 senaste åren, ätit chips, rökt mentol-cigg och tittat på Dr Phil. Jag gillar inte ens chips. Eller ja, det gör jag. Men eftersmaken ger bakfyllekänslor så därför undviker jag dem helst. Om jag inte är bakfull alltså.
Hur som helst. Träning. Igår frågade bror om jag skulle med ut på ett löppass i snacktempo. Det var gråmulet, lätt blåsigt och såg sådär lagom roligt ut. Ändå valde jag bort ett intervallpass på det varma, vindstilla och sköna gymmet. Istället drog jag på mig kläder för höstlöpning. Alltså, tror det här blev typ andra eller tredje löppasset på en månad. Att snöra just de skorna är inte riktigt i fokus nu, snabba lunchpass är mer melodin när vi skriver oktober.
Huuuur som helst.
Snöblandat regn, någon enstaka plusgrad, mörker över byn. Grispass samtidigt som det var hösten i sin allra charmigaste skepnad. I en och en halv timme var vi ute, bror och jag, och 14 kilometer skrapade jag ihop tillslut.
Det är ju helt fantastiskt nice. Att utan någon större ansträngning dra ut och jogga runt i en och en halv mil. Livskvalitet ändå. Och vet ni, duschen efteråt. Den varma sköna duschen efteråt.
Världsklass.
Brr… såg ut som ett ruggigt pass. Nej håller med dig om att chipsen gärna få ätas av någon annan.
Mm, det var blött, kallt och jävligt men SÅ värt det i slutändan!