Hösten ändå. Och november. Den här stackars månaden får i mitt tycke oförtjänt mycket hat och jag kan inte riktigt förstå varför. Visst, det blir mörkare. Visst, det kanske regnar lite mer än vanligt. Visst, det är lite gråare ute när höstfärgerna ramlat till marken och förmultnat.

Visst.

Men ändå. Månaden bjuder ändå på så stora kontraster, i alla fall här i Skärgår’n. Ni vet, ena dagen vaknar en upp, kliver utanför huset och ser knappt vägen 50 meter framför sig. Bryggorna i båthamnen försvinner ut i dimman. Och fastlandet, som i vanliga fall skymtas några hundra meter bort, är helt uppslukat av det vita fluffet som Storsjön kastar upp.

Skärgår'n Bryggan i båthamnen Surfbukten i november

Nästa dag är morgonens förutsättningar annorlunda. Fortfarande bedårande vackert, fast nu för att solen smyger upp bakom stans siluett och skapar färger som man kan stå och titta på som om klockorna stannat. När det krupit ner till tio minusgrader och den första isen lagt sig i båthamnen. När frosten bitit sig fast i träden och skapat ett vitt landskap utan att det ens har snöat.

Båthamnen på Frösön Bryggan i Östersunds båthamn

Så nej, jag kan inte förstå vad folk har så emot november. Men det kanske beror mest på var en bor och vad en upplever. Efter ett par-tre arbetsdagar i Hufvudstaden tidigare i månaden konstaterade jag återigen att jag hellre har min promenadväg till jobbet, längs sjön, än att ta rulltrapporna ner i underjorden och åka tunnelbana.

Men vem skulle inte ha det?

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här