Vi måste prata lite om den senaste veckan. Här i Östersund och på Frösön alltså. Förmodligen i resten av norra Sverige också för den delen. Jag har dock hängt här hemma och fokuserat på jobb, träning och lite blogg emellanåt. Och faktiskt, det har varit fullgott.

Den här veckan, nummer 50 i 2018-ordningen, har varit sådär vintermagisk som man bara ser på tillrättalagda vykort eller i Disney-filmer. Fluffig snö som ligger tjock på granar, träd och hustak. Minusgrader som kryper hela vägen ner till 21. Krispet i den vindstilla luften och knarret under skosulorna när jag promenerar till och från jobb och träning.

Och tystnaden så klart. Vintertystnaden. Den som uppstår när snötäcket lägger sig. När sorlet som ekar mellan kvarteren tystnar tack vare snöns isolerande matta. När en på sin höjd kan höra isen knaka nere vid sjön, där den erövrar centimeter för centimeter. Där bryggorna i båthamnen har slutat gnissla av vågskvalpet. Då vet man att det är vinter. Kanske får jag inte höra vattnet klucka utanför huset förrän i april nästa gång.

Det gör inget. Vinter ska vara på riktigt. December ska se ut så här. Och när till och med jag börjar få julkänslor, då har naturen lyckats förbannat bra. Nu går vi tillsammans hand i hand hela vägen året ut.

Tack.

Julgran på Jamtli Snötyngda träd i Skärgår'n Skärgår'n och -21°C Skärgår'n och -21°C Utedass vid Surfbukten Surfbukten i vinterskrud Rådhuset i Östersund

7 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här