Visst ligger väl Vaduz på vägen mellan München och Düsseldorf? Eller inte riktigt. Men omvägen var värd all möda. Österrikes fantastiska alper i vårvinterskrud förgyllde verkligen roadtrippen på alla sätt, innan landskapet tillfälligt planade ut en aning och gav oss Liechtenstein, Vaduz och äkta vårluft i lungorna.

Det lilla landet, inklämt på gränsen mellan Österrike och Schweiz, hyser inte fler människor än en svensk småstad. Fast de knappt 38000 invånarna har å andra sidan betydligt finare läge än merparten av de flesta av Sveriges städer i den storleken.

Alperna omger både Liechtenstein och huvudstaden Vaduz och stan kröns dessutom av Schloss Vaduz, strax ovanför stadskärnan. I övrigt var det inte särskilt mycket liv här, den här lördagseftermiddagen i mitten på mars. Ytterligare en likhet med svenska småstäder, om än inte så smickrande. Ni vet, när butikerna längs gågatorna stängt och det inte finns någon större anledning att ens vara där.

Några få turistmässiga butiker hade i alla fall öppet så det fanns ett par minuter över för att posera med landets flagga. Här får Maria till exempel bekräfta att hon satt fötterna i sitt 28:e land. Jag jobbar vidare med att hålla behagligt avstånd till henne…

Flaggan och Maria
Schloss Vaduz

På torget i Vaduz hittade vi en liten restaurang med uteplats. En våning upp och med utsikt över ett torg som lite påminner om en… tja, svensk småstad. Östersund till exempel, vars torg och det här i Vaduz har många likheter. Tomheten och utsikten över berg. Fast Frösöberget i Östersund klättrar inte lika många höjdmeter.

En hemmagjord pasta med lokal ost, rostad lök och äpplemos (!) på sidan fick bli som en sen lunch. Eller tidig middag. Jag återkommer om det. Det var hur som helst gott, mitt i all sin enkelhet. Mest njöt jag av utsikten. Jag är svårt förälskad i kupérade miljöer som dessa och kan nästan inte se mig mätt.

Lunch
Stadshuset i Vaduz, Liechtenstein

Det var aldrig vår plan att stanna särskilt länge i Vaduz, även om parkeringsbiljetten vi löste skulle räcka i tre dagar. Trots att planen för vår roadtrip genom Österrike, Liechtenstein och Tyskland bara var väldigt grov så kände vi att vi ville dra vidare. Det blev en kort stadsvandring på öde gågata i centrala stan innan vi kittade ihop och åkte tillbaka mot gränsen till Österrike.

Enklare hade det så klart varit om vi åkt ut i Schweiz och vidare norrut men eftersom ingen av oss var sugen på att betala vägavgiften som landet kräver så körde vi sonika tillbaka samma väg som vi kom in. Sedan var planen att fortsätta norrut.

Fast gränskontrollen först. Den susade vi igenom på inresan till Vaduz. På utresan däremot…

Nationalarkivet
Vaduz

…så blev vi invinkade i vad som förmodligen bara var en rutinkontroll. Men ändå. När man “fastnar” i en gränspostering så känner en sig ändå väldigt uttittad. Allra helst när passen ligger i väskan i bagaget och man måste parkera om bilen för att inte skapa kilometerlånga köer bakom sig.

Hade vi varit på semester i Schweiz innan vi kom till gränsen? Nej, det hade vi ju inte varit. Jaha? Nähä? Vad hade vi gjort då? Affärsresa? Alltså. Nej nej, det var ju semester. Men inte i Schweiz. Vi var ju bara i Vaduz och åt middag.

Gränsvakten drog sakta upp ärmen och tittade på sitt armbandsur. Middag? Klockan fyra på dagen? Jamen, “early dinner, late lunch” sa jag och försökte flina lite. Lyckligtvis flinade han tillbaka. Han tittade på Marias pass en kort sväng och tackade sedan för sig och lät oss åka vidare.

På motorvägen norrut funderade jag mest över vad man kallar en måltid som intas mellan lunch och middag. Eller skulle jag sagt “We had a mellis liksom!”? Då hade vi förmodligen aldrig tagit oss ur landet den dagen.

Men det gjorde vi. Och vi rullade norrut med siktet inställt på Lindau, helst innan mörkrets infall. Vi hann dessutom fram!

Dryden i Liechtenstein

4 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här