För tredje året på rad bestämde jag mig för att göra Spring en mil – vinn en bil i Östersund. Det är ju fördelen med lite kortare och mindre lopp. Att det dels inte krävs särskilt mycket förberedelser innan och att det dessutom går att efteranmäla sig på webben så sent som två-tre timmar innan.

Det här loppet går från industriområdet Odenskog i ena änden av Östersund och har målgång i Badhusparken inne i city. Det mest signifikanta med Spring en mil – vinn en bil i Östersund är att banan är snabb. Ett par väldigt enkla motlut första tredjedelen och sista halvmilen är helt flack, när man springer längs Storsjön.

Karta över Spring en mil - vinn en bil i Östersund
Karta över Spring en mil – vinn en bil i Östersund

Att preppa inför 10 kilometer

Åtta grader och regn på förmiddagen. Nja, jag var inte supertaggad även om det vankades medvind sista halvmilen. Jag körde därför ett HIIT Cross-pass på lunchen, bara för att säkerställa dagens fysiska aktivitet innan jag tillslut bestämde mig. Knappt tre timmar innan start skickade jag iväg en anmälan, samtidigt som det slutade att regna.

Ändå kändes det som bra uppladdning, “trots” lunchpasset. Jag fick i mig perfekt med mat efter Cross-passet, drack rimligt, hann med toabesök och svepte en espresso innan vi promenerade de 40 minuterna upp till Bilbolaget, där starten skulle vara.

Tider

Eftersom det var ganska kort inpå loppet så hann jag inte riktigt fundera över tider heller. Dessutom var det här årets första tävling och jag hade svårt att avgöra vad vinterns och vårens träning skulle vara värd. Det har ju varit mycket intervaller på gymmet (HIIT Cross och Cardio) men kanske inte så mycket löpning som jag önskat.

  • Guld: rekord och personbästa, det vill säga allt under 44:14.
  • Silver: från 44:15 och upp till 47 minuter, för så bra ska jag vara även en dag med dubbelt träningspass.
  • Brons/skräp: allt över 47 minuter är knappt värt att nämnas. Faktiskt. På tävling är tempot alltid högre än på träning, så gör jag milen på 50 på träning så… ja, gör matten själva.
Jag och bror innan starten på Spring en mil - vinn en bil i Östersund
Jag och bror innan starten vid Bilbolaget i Östersund

0-3 kilometer

Uppvärmd och klar. Den värsta stelheten från lunchen är ur benen och när startskottet går kutar 800 pers iväg från Bilbolagets parkering. Som vanligt är tempot högt i starten, min första kilometer på 4:09). Östersund är en stad med väldigt många elittränade personer, vilket märks väldigt tydligt här. Alla rusar!

Den första tredjedelen går på grus- och gångvägar och har några mindre backar, innan man planar ut på sportfältet i Odensala. Där börjar nedförslöpet mot sjön. När klockan piper för tre kilometer har jag kutat i 13:09. Sju sekunder snabbare än året innan.

3-5 kilometer

Två kilometers utförslöpning där jag snittar på 4:20-tempo. När jag så kommer ut på grusvägen nere vid sjön och passerar halvmilen piper klockan på 21:50.

Det är snabbt ändå, dussinet sekunder bättre än fjolåret. Jag är lite förvånad, för jag känner mig fortfarande ganska pigg och är inne i ett stim där benen bara trummar på. Fantastisk känsla!

5-10 kilometer

Nu väntar en flack sista halvmil med vinden i ryggen. Lyckas få in ytterligare en tempohöjare och med ett sådär perfekt utspritt fält med löpare finns det alltid någon att jaga ifatt en bit fram. Och bli jagad av bakom.

Det bästa av allt är att jag inte tittar på klockan förutom vid kilometermarkeringarna. Jag har pulsen framme, annars har jag bara en grov uppskattning. Men den ser bra ut. Mycket bra.

Sista två-tre kilometerna trycker jag in en växel till. Det går. Det fungerar. Och det är jobbigt.

Post-race och nytt personbästa!

På upploppet tar jag ut det sista jag har. När jag stannar klockan på mållinjen visar den 41:53 (som korrigeras till officiella 41:56). Jag har precis mosat förra årets tid med 2:20! Det är väldigt mycket putsning för att vara på en såpass kort distans. Under racet gjorde jag också min snabbaste halvmil någonsin, riktigt fina 20:36 (mot 21:02 från St. Olavsloppet 2018)!

Men personbästa på milen? Ja, egentligen (“Spring en mil…”) och med god marginal. Fast. Klockan fick inte ihop prick en mil, vilket är enormt irriterande. Den stannade på 9,88 kilometer så egentligen borde jag agerat Forrest Gump (eller Årets Byfåne) och fortsatt att springa i 120 meter efter målfållan.

Jag gjorde inte det.

Snabbaste halvmilen någonsin!
Snabbaste "milen" någonsin!
Målgången i Badhusparken

Guld? Nej, diamant!

Men fortfarande. En sån här makaber slakt gamla rekordet är ju ingen guldtid. Snarare en diamanttid! Högst oväntat och fantastiskt kul att träningskombinationerna i vinter och vår har gett sånt härligt resultat!

Jag pratade (i tidiga april) om att behålla karaktären trots att det då väntade mycket jobbresande de två kommande månaderna. Det handlade om att bestämma sig. Att träna när tillfälle ges, alltid fullfölja bokade gympass och även få till längre och lugnare löppass med (o)jämna mellanrum. Det har ju uppenbarligen fungerat riktigt bra. Ja, så pass bra att jag en dag i mitten på maj har kraft nog att köra dubbla pass. Och ändå kapa mitt personbästa med över två minuter.

Den känslan tar jag med mig.

2 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här