Blodomloppet 2019 – race report

Så var det dags för nummerlapp-på-bröstet-evenemang igen! Ni vet, när hornen växer ut i pannan och man ska jaga tider och ryggar som aldrig förr. Blodomloppet årsmodell 2019 kom till Östersund i måndags och det skulle springas tio kilometer på en förhållandevis snabb bana.

Jag kutade det här loppet första gången förra året och gjorde det på en helt okej tid (drygt 46 minuter). I år har jag satt personbästan på löpande band (jag gillar inte ens löp(ande)band) så ambitionen var så klart att göra det snabbare.

Eftersom jag fortfarande var i semestermode så hade jag gott om tid för att preppa inför loppet. Det slutade med en lite för sen lunch för tätt inpå starten, plus att jag inte hann med det toabesök jag alltid gör innan. Min mage är lagom känslig för sånt där, allra helst när en ska ta i så en kräks. Semestertider utan rutiner är inte alltid av godo…

I år hade vi skramlat ihop deltagare till ett lag på fem personer, merparten från jobbet. Vi hade därför en fikapåse att hämta ut efter målgång, något att springa för utöver medaljen.

Hur som helst, jag satte upp lite snabba mål och ambitioner med kvällens race.

• Bronstid: slå förra årets tid och göra sub-46-ish ungefär (jag hade inte exakt koll på sekunderna från förra årets lopp).
• Silvertid: jag har vant mig vid att göra milen under 44 så det borde vara rimligt.
• Guldtid: personbästa på milen lyder ju 42 (ett par sekunder under till och med) och sätter jag ett sånt så är det så klart guld!

Starten i Badhusparken

Blodomloppet i Östersund startar i Badhusparken och inför starten var det gemensam uppvärmning vid scenen (samma scen som används på Storsjöyran alltså). Jag avstod den och körde egen värmning vid sidan om istället. Den blev lite ryckig eftersom jag titt som tätt träffade på vänner och bekanta som jag växlade några ord med.

Några minuter innan 18:30 tog vi i laget plats i startfållan, önskade varandra lycka till innan vi löpte under startbågen och ut mot 10 kilometers härlig (…) löpning.

0-5 kilometer

De första en-två-tre kilometrarna är alltid en ”känna-efter”-sträcka. Mage och ben är det som jag fokuserar på, huvudet brukar jag koppla in med några kilometer kvar. Orosmomentet var som vanligt magen, allra helst med uppladdningen.

Magen gav inte ifrån sig någon direkt protest så jag kände att det gick att hålla bra tempo. Första halvan är helt flack och väldigt lättsprungen. Jag tog rygg på några personer men drog om de flesta. Efter tre kilometer drev jag en klunga framåt, vilket jag kom på var väldigt osmart eftersom det var motvind. Å andra sidan ville jag inte lägga mig bakom någon heller, med risk för att sinka mitt eget tempo. Mycket riktigt, en stund senare var klungan bortkopplad.

Halvmilen passerades på fullt rimliga 21:51 och en silvertid inom räckhåll.

5-10 kilometer

Precis vid halvmilen börjar loppets enda stigning. Den är inte särskilt brant och det är inte särskilt många höjdmeter, bara 25-27 ungefär. Den är däremot väldigt seg och är nästan prick en kilometer. Här flyter det ändå på bra och jag får rygg på en snabb person framför mig. Det är alltid bra att ha rygg i sådana lägen, så att en har något att haka fast i.

När toppen nåddes blev det utförslöpning i knappa kilometern, innan de sista flacka kilometrarna tog vid längs med Storsjöns strand. Massa ryggar att haka på och jag avverkade en efter en.

Lite mindre lopp har ju egenskapen att man ibland får en lucka både framåt och bakåt. Alltid några meter fram till nästa löpare och likadant med de som är i rygg. Jag avskyr att bli omsprungen och fick jobba med att inte blicka bakåt utan istället framåt.

Med två kilometer kvar ser man Badhusparken och målbågen, långt där borta på andra sidan vattnet. Här springer också 5 km-löparna in på samma bana och här blev jag omsprungen av några riktiga raketer. Försökte att inte fokusera på dem utan hålla koll på löpare i mitt eget lopp att sikta på. Hittade en kille några hundra meter innan mål, tog rygg, gick om och lyckades ta hem den spurten in i målet.

Post-race och medaljen på bröstet

Klockan hade jag knappt kollat under racet. Jag har slutat titta på den mer än när den piper varje kilometer och knappt det. Istället har jag displayen inställd på att visa puls och inget annat. En smärre befrielse faktiskt.

Den här gången ramlade jag in på 42:45 minuter, vilket så klart är en riktigt fin tid. En knapp minut bakom mitt personbästa på milen men nästan fyra minuter snabbare än förra årets lopp. Jag fortsätter elimineringen av mina gamla rekord.

Därmed blev det en personlig silvertid i Blodomloppet 2019.

Lagom irriterande detaljer

Ett par störande saker dock. Min klocka räknade inte heller den här gången ihop en hel mil (precis som på Spring en mil vinn en bil i våras). ”Lyckligtvis” var jag inte ensam om det, min bror fick också 9,82km på sin klocka.

Det mest störande var dock att den officiella tiden blev 43:00. Jag kan köpa att det diffar en sekund eller tre mellan min egen tidtagning och loppets. Men en kvarts minut? Aldrig. Min klocka startade jag rakt under startbågen. När loppets tidtagning startade… ja, det vete fan. Då sprang vi ändå med chipp på nummerlappen.

Inte okej.

Fast det trevliga väger upp

Blodomloppet i Östersund är i slutändan ändå ett riktigt trevligt arrangemang. Allt flyter på och det finns lopp för alla kategorier. Från de yngsta som springer några hundra meter till halvmilen och det kompletta 10 km-loppet. Mycket folk och även en del folk längs banan, vilket så klart är uppskattat för oss som springer.

Efter loppet gick laget lös på fikapåsen som bestod av lite potatissallad, skinka, knäckebröd och dricka. En fin avslutning på ett bra genomfört lopp och en fantastiskt vacker kväll i Östersund.

Augusti ändå. Härliga tider. Och själv tar jag sikte på sub-40 innan 40. I höst blir det fler intervaller!