RACE REPORT. Så hade det äntligen blivit dags för mitt första maratonlopp, i Sydney av alla ställen! Jag var så klart peppad och preppad till max inför det här, men så kom förkylningen två dagar innan som höll på att rasera hela skiten. Men. Jag tog mig runt och kan här summera hela loppet i en sedvanlig race report.

LOPP: Blackmores Sydney Marathon
LÄNGD: 42195 meter
VAR: Sydney, Australien
NÄR: 15 september 2019, 07:05 lokal tid.
START > MÅL: Bradfield Park > Operahuset

God morgon Sydney (och borde jag starta?)

Klockan 03 skriker alarmet. Jag slår upp ögonen. Det raspar lätt i halsen, även om det är bättre än dagen innan. “Jag springer inte…” blir dagens första ord. Vi kliver upp. Äter frukost. Jag tittar på min prydliga hög på stolen bredvid mig. Nummerlapp, den noggrant hopvikta tröjan, shortsen, pulsbandet och skorna på golvet. Ångesten dunkar i huvudet.

Och jag ändrar mig. Jag springer.

Maria kutar iväg på halvmaran klockan 6. Jag värmer upp, drar av mig överdragsdröjan, lämnar in påsen, försöker tänka på annat än hur kallt det är och gör två nervositetsbesök på toa. Sedan ställer jag mig i startfållan. Solen har börjat gå upp. Det är en helt magisk morgon med kalla vindar, doft av liniment och en förväntan i luften bland alla tusentals löpare.

Jag stryker ambitionen om en tid på sub-4, på grund av krassligheten. Istället ska jag dra ner på tempot. Strunta i kilometertider. Göra allt till en runcation. Njuta. Och ta mig runt.

Timmen innan start i Sydney
Knappa timmen innan start och en vacker gryning över Sydney.

0-10 km – starten klockan 7

Strax efter sju drar eliten iväg. Min grupp en stund efter. Solen har gått upp och framför mig har jag en riktig utmaning. Ja, jo. En maraton är en utmaning. Men att hålla ett lägre tempo än jag klarar av, och vill, är nog svårare. Faktiskt.

Upp på Harbour Bridge. Klarblå himmel. Sydneys skyline ligger framför oss. Det är gott om plats för alla löpare. I tunneln längs Cahill Expressway börjar folk att sjunga kämparsånger så det ekar i väggar och tak. Gåshud. Vid halvmilen måste jag ta ett break för pisspaus. Vätskenivån i kroppen verkar lovande.

Lummiga Hyde Park bjuder på härlig atmosfär. Trädkronorna bildar som ett tak över löparna. Sedan lämnar vi de centrala delarna av Sydney och börjar rutten ut mot Centennial Park. Kanske inte den sexigaste av sträckor men den goda stämningen väger upp.

Sydney Harbour Bridge
Sydney Harbour Bridge och loppets första 2-3 kilometer.
Hyde Park vid cirka 6 kilometer.
Hyde Park vid cirka 6 kilometer.

10 – 21 km – hälften gjort

Banan har på flera ställen vändpunkter och möten. Efter drygt en mil, vid Allianz Stadium och på väg ut i Centennial Park, möter jag tätgruppen. Då har de gjort 22 och är på väg in mot stan igen. De håller samma tempo som jag själv skulle orka i ett par-tre hundra meter.

Annars består den kommande milen av flack och enkel parklöpning. Centennial Park är öppen med stora grönytor och vissa av sträckorna är palmkantade alléer. Ganska naturskönt och vackert, en vårdag i september.

Vid 20 km gör jag mitt tredje (!) break för att pissa. Personbästa. Har aldrig pissat så många gånger under två mil som den här dagen. Bra tecken på god vätskenivå i kroppen och jag har även nyttjat alla vätskestationer så här långt. Och kroppen känns bra, förutom att jag börjar känna av liten värk i båda knäskålarna. Aldrig känt tidigare.

Ledarna passerade mig vid 10km.
Ledarna passerade mig vid 10km – när de själva gjort 22.
Centennial Park
I Centennial Park gjorde man drygt en mil och lite till.
Hälften gjort - hälften kvar!
Hälften gjort – hälften kvar!

21 – 30 km – tillbaka mot stan

När halvmaran passeras på 2:12 är Centennial Park avklarad och det bär av in mot stan igen. Det är samma väg mot city som vi sprang på vägen ut. Hyde Park passeras och 25:an strax därefter. In mellan skyskraporna i downtown och ut mot vattnet. Här passerar vi Sydneys äldsta stadsdel The Rocks, vi springer under Harbour Bridge första gången och sedan förbi byggarbetsplatserna längs Hickson Road ut mot Darling Harbour.

Klockan är runt tio och värmen börjar komma krypandes. Jag är fortfarande petnoga med att hålla mitt tempo och inte rusa iväg, vilket är ganska lätt hänt när man känner att det går bra och att målet närmar sig. Jag har ingen tid att passa men vill gärna hålla 4:30-tidshållaren bakom mig.

Vid 30, på 3:02, passerar jag en kollapsad löpare. Det ser alltid illa ut och jag vänjer mig aldrig vid åsynen. Jag försöker fokusera på annat. Ser QF11, Qantas A380, lyfta mot LAX och tankarna skingras en stund.

Downtown Sydney
Downtown Sydney vid 25 km.

30 – 40 km – att springa med huvudet

Pyrmont, centrala Sydneys västra stadsdel tillika halvö, ska rundas. Här ute kommer det några små men jobbiga backar. Jag hade inte räknat med dem och efter drygt tre mil blir de ganska tunga. För det börjar kännas att jag varit ute i över tre timmar, även om tempot varit behagligt. Fast sista milen är huvudlöpning. Skalle. Koppla bort resten.

Marans sista vändpunkt kommer nedanför Anzac Bridge. Där vänder vi och börjar springa ut mot de gamla hamndockorna i Pyrmont. Nu. Äntligen. Nere vid vattnet. Inga backar kvar att tala om. Det är havsnivå och kajlöpning hela vägen in mot mål. Och äntligen lite mer publik längs banan, när restauranger och promenadstråk passeras i Darling Harbour.

Vid 38 passerar jag ytterligare en kollapsad löpare. Och nej, jag har fortfarande inte vant mig.

Pyrmont Bridge, Darling Harbour
Pyrmont Bridge, som man springer ut och vänder på, i Darling Harbour.
Chuck Norris sprang aldrig ett maratonlopp.
Chuck Norris sprang aldrig ett maratonlopp.

Sista två och tårarna

40 passeras. Vi springer under Harbour Bridge för andra och sista gången. Och här kommer den där målbilden jag har haft. När jag ser Operahuset. Ögonblicket är magiskt. Vid 41 står en man och manar på oss. “C’mon! Just 1k left! YOU CAN DO IT!”. Då kommer tårarna och jag kan inte hejda mig.

Hulkande springer jag genom The Rocks-kvarteren och inser att min första mara snart är över. Jag ökar tempot och känner att jag har massor av krafter kvar. Det är fullt med folk som skriker och hejar på längs Circular Quay. Upploppet är också tjyvtjockt med människor. Jag skriker ut ett segervrål, som om jag satt världsrekord, och har loppets högsta puls. Och tempo.

Sedan passerar jag mållinjen och stannar klockan. 4:23.

Under Harbour Bridge
Sista kilometern innan målgång var episk!

Medaljen runt halsen!

Medaljen runt halsen, energipåfyllning och hela Australienresans härligaste ögonblick. Att vandra runt i målområdet vid Operahuset efter min allra första mara. Jag möter upp Maria, som tagit sig igenom sin halvmara med bravur, och jag hämtar ut mitt förbokade matpaket. Vi slår oss ner i gräset. Jag är knappt hungrig och tvingar i mig maten.

Sedan tar jag den obligatoriska tillika episka bilden på medaljen (och tack Maria, för bildidén). Det blir inte mer Sydney än så!

Målområdet vid Operahuset
Förbeställd mat efter loppet
Förbeställd mat efter loppet
Medaljen i hamn!
Det blir inte mer Sydney Marathon än så här!

Allt som allt om upplevelsen

Det blev ju lite annat tänk än ursprungsplanen när jag insåg att jag inte skulle vara helt och hundra kry. Jag ångrar ändå inte mitt val att springa och jag är mycket nöjd över att jag medvetet sänkte ambitionsnivån från sub-4 till att bara ta mig runt – och höll det. Sedan är ju 4:23 en helt okej tid för att vara första maran. Jag är nöjd även med det, så klart.

Längs banan mådde jag verkligen kalas. Kroppen orkade så klart, vilket jag i och för sig aldrig var orolig för. Jag tog mig tiden att njuta, jag fotade med mobilen för att få lite bilder, jag såg mig omkring och gjorde en runcation av alltihop. Egentligen kanske jag borde göra så här oftare, istället för att jaga tider.

Vatten drack jag på varenda station, jag pissade tre gånger (bra betyg till förberedelserna!) och tog gels och extraenergi på flera ställen under sista halvan. Jag mådde också förhållandevis bra timmarna efter loppet. Att jag blev dunderförkyld dagarna efter var väl priset jag fick betala.

Just nu, så här några veckor efteråt, är jag lite som jag brukar vara efter en lyckad resa – jag vill göra om det! Det kanske lägger sig om ett tag men samtidigt var det här en sån bra upplevelse att jag gärna skulle boka in mig för den 20 september 2020. Och då istället jaga sub-4.

Vem hakar?

6 KOMMENTARER

  1. Väldigt roligt att läsa! Strak insats av knoppen och härlig inställning både precis innan, under och efter. Det är väl ett enormt gott betyg till kroppen att kunna göra en runcation under sin första mara och alltså inte vara så plågad att det är den enda upplevelsen.

    • Ja, det är verkligen ett gott betyg att kunna göra en runcation utan större bestående men än en kraftig förkylning. Löpstyrkan finns ju onekligen så den ska jag jobba vidare med. Tack! 🙂

  2. Innan jag börjar läsa din race report tar jag mig för första gången tid att läsa din presentation i bloggen. Där står det (om du nu skulle ha glömt det själv) Jag vill förmedla alla de känslor som äventyren innebär!
    Och SOM du gör det. När jag kommer till stycket om Sista två och tårarna får jag hejda mina egna tårar som hotar att tränga fram.
    Jag kommer väl troligen aldrig att springa ett marathon men jag är tacksam att jag fick följa med på ditt såhär i textform. Sjukt bra jobbat både fysisk och i skallen.

  3. GRATTIS!
    Grattis även till att kunna hejda sig under hela loppet, som vi pratade om inför. Tråkigt bara att det var hälsan som fick stå för det. Tänk vad många saker dina ögon och ditt sinne missat om du hade haft en “topp of the day”. Som vanligt finns det för-och nackdelar med allt. En sak tror jag är säker: Du hade ångrat dig bittert om du inte startat! Själv kom jag att tänka på hösten 2013 och mitt Lidingötjejlopp. Hade urinvägsproblem och var halvfebrig dagarna innan, men då jag höll på med Tjejklassikern så hade jag som inget val än att starta. Loppet tog länge och väl och jag kom i mål storgråtandes av glädje.

    • TACK! Ja, lite trist med hälsan, allra helst när jag historiskt sett så sällan är krasslig. Shit happens men sämst tajming. Som sagt, nöjd över beslutet att göra det ändå. Och du vet ju vad det handlar om, utifrån vad du skriver om Lidingö. Bara att göra och så får tårarna komma. Är ju ändå tårar av den trevliga sorten! 😉

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här