Det är inte det riktiga gamla Örebro, det är det inte. Men känslan när man går omkring i Wadköping är att det är just det. Det gamla Örebro. Det är små kullerstensgator, det är små gränder, det är lummiga innergårdar omgivna av rödmålade fasader och staket. Och jag skriver som att jag vet hur det gamla Örebro såg ut. Men, det har jag ju så klart ingen aning om. Men jag låtsas. Och det duger fint, den här sommarens sista riktiga dag.

Det hänger ett regn ovanför oss som bara väntar på att få släppa sina droppar över Wadköpings gamla träkåkar. Luften är kvalmig diset från morgonen har lättat. Sensommar eller tidig höst. Skillnaden är hårfin.

Välkommen till fots i Wadköping
En gränd i det gamla Örebri
En gammal innergård i Wadköping
Arbetare från förr

Wadköping är ett enda stort friluftsmuseum. De gamla kåkarna är hopsamlade från olika delar av Örebro och har alltså sitt ursprung i stan, men de är hitflyttade och uppmonterade för att skapa de här fantastiskt pittoreska kvarteren. Det är museum, butiker, handelsbodar och så finns det givetvis något för den som vill äta eller fika.

Namnet Wadköping kommer från författaren Hjalmar Bergman. Han skapade den fiktiva staden 1919 och använde den sedan återkommande i sina berättelser. Wadköping och Örebro är dock inte synonymer i det fallet. Båda nämns som olika platser i minst en av berättelserna.

Däremot har det diskuterats om Wadköping är en blandning av Örebro och Västerås. Bergman föddes nämligen i den förstnämnda men tog studenten i den senare och det ska finnas flera likheter mellan de båda städerna när det kommer till beskrivningarna av Wadköping.

I den här tappningen är Wadköping ändå Örebro, vackert belägen vid den ringlande Svartån och emellanåt dolt bland lummiga trädkronor.

Wadköping vid Svartån

Vi gör kvarteren ett efter ett. Tittar in i några handelsbodar och utställningar. Tar fler bilder än vi behöver bara för att allt är så vackert. En söndagsförmiddag i början av september är det stiltje här, utöver någon barnfamilj som fikar och några äldre par personer som spatserar förbi i långsamt tempo.

För vår del blir det mest att njuta av de sista timmarna i stan innan hemresan mot Östersund. Det blir i långsamt tempo och en avkopplande lunch på Gamla Örebro i Tenngjutaregården. Där, under parasollet på gården, hör vi hur åskan kommer mullrandes allt närmare och snart släpper himlen lös alla sina krafter. Regnet öser ner och vi joggar in under tak och tar en mugg kaffe medan blixtar och dunder härjar utanför.

En vacker och naturkraftig avslutning. Wadköping står kvar efter regn och åska, precis som det gjort i århundranden. Även om husen inte stått på de här platserna sedan dess ger de oss ändå ett hum om hur det gamla Örebro såg ut. För även om Wadköping är en fiktiv stad så är det gamla Örebro motsatsen.

Innergård i det gamla Örebro
Café Gamla Örebro i Tenngjutaregården

Källor: Wikipedia, Gamla Örebro

8 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här