Jag har varit på turné. Efter en riktig mastodontvecka i Stockholm, med fyra dagar av utbildning och PI-planning, satte jag mig på tåget mot Göteborg förra torsdagen. Och somnade. Min plan var ju att vara produktiv de där tre timmarna mellan städerna men det gick alltså sådär. Jag vek upp datorn men hade verkligen inte huvud nog att få ner alla tankar i text. Så är det ibland.

PI-planning

I Trollhättan blev det ett veckoslut med distansjobb och familjehäng. Jag umgicks med far och mor, jag träffade mormor och till och med en syster (!). Och drog spontant till IKEA en sväng, fast jag inte behövde det. Så är det ibland.

Vad jag däremot inte gjorde var att träna. Det märks ganska snabbt när man går från 4-5 pass per vecka till… tja, ett halvhjärtat styrkepass på sex dagar. Jag försökte inte ens. Det var inte meningen helt enkelt. Jag gjorde inte ens tiotusen steg om dagen, vilket är något av pinsamhetsgränsen för mig. Så är det ibland.

Så tog jag tåget tillbaka till Stockholm i måndags. Från Trollhättan via Göteborg. Från city till city. På drygt fyra timmar. För första gången på länge saknade jag inte flyget för fem öre. Senaste två månaderna har jag alltså åkt mer tåg än flyg. Jag verkar ha tappat det. Så är det ibland.

SJ förstaklass

Nu ska jag göra den här onsdagen i Stockholm och sedan ska jag hem. Jag längtar. Efter en sambo. God mat. Egen säng. Lägenheten. Mina tofflor. Skrivbordet på kontoret. Och rutiner. Faktiskt. Framförallt är det ju den fysiska aktiviteten som blir lidande på resande fot. Nu vill jag hem till bokade träningspass med instruktörer som skriker på mig medan svetten rinner på hela kroppen. Jag vet. Det är vrickat att längta efter en sån sak.

Men.

Så är det ibland.

Distansjobb och egenfixat kaffe

4 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här