Alltså. Jag var på dåligt humör häromdagen. Riktigt dåligt. Riktigt jävla dåligt humör var det. Sämst på flera månader faktiskt. Tänk er då krocken mellan ”Dryden i vredesmod” och ”odrägliga uppkäftiga ungjävlar” så kanske ni kan göra resten av matematiken helt på egen jävla hand.
Helvete.
Jag är sen till träningspasset och på vägen dit går jag upp en gränd inne i centrum. Där står ett knippe ungar i kanske sen mellanstadieålder, alternativt något år äldre. Ett par av dem flexandes med sina Airpods som deras curlande föräldrar kastat efter dem för att slippa tjafs. Ungjävlar hur som helst, så då spelar ett par år hit eller dit mindre roll.
Så. De står och smäller ballonger. Trampar sönder dem. Och lämnar dem på marken, fria för vinden att ta vidare ner mot sjön eller vart fan det nu blåste åt. Inte vet jag. Det är alltid motvind i den här jävla stan.
Många gånger har jag sett folk skräpa ner och många gånger har jag gjort det som de flesta människor är så jävla bra på. Säga ifrån? Inte alls. Snarare knyta näven i fickan, tänka ”Det där var fan dåligt!” och sen gå vidare i livet. Vi är bäst på det.
Well. Här kom chefsgenen fram i mig tror jag. Jag visade på ledarskap i sin bästa/sämsta form och gjorde sonika det som många chefer är bra på. Att sparka neråt i hierarkin så klart. Jag menar. Det var ju minderårigt patrask. Så jag skällde ut dem efter noter. Tänk er ungefär det här scenariot:
Den ene grabben fattade först inte vad som hände men poängterade redan efter ett par sekunder att han minsann plockade upp skräpet. Och det gjorde han. En annan av ungarna fortsatte dock att spela dum i huvudet och slängde ur sig ”Ööhöhö… HASHTAG GRETA!”.
Well. Ytterligare ett nothäfte med utskällningsmelodier åkte fram och jag rabblade något skit om att fler borde ha Gretas mindset i många frågor och så vidare, tills ungjäveln fått mittbena av min hårblås.
Nu står jag förvisso inte på barrikaderna och slåss vid sidan om Greta. Jag är inte ens något större fan, även om jag tycker att hon står upp för en bra sak. Fast jag tycker ändå, utan att låta som en sur gubbjävel som snart fyller 40, att en sån enkel jävla sak som nedskräpning inte borde existera. Det borde vara inpräntat sen 0-årsåldern. Av föräldrar. Av omgivning. Av varenda människa som har ett uns av rimlig intelligensnivå.
Vi har ta mig fan papperskorgar i var och varenda gathörn. Och det gör mig så förbannad när jag ser ungjävlar som dessa (och även vuxna rövhattar så klart) som dräller runt och skiter i allt. Om utskällningen fick effekt vet jag inte och vad som hände när jag gick runt hörnet går ju bara spekulera i. Förhoppningsvis fick de i alla fall en liten, om än yttepytteliten, tankeställare att ta med sig in i framtiden.
Och jag då? Jodå, jag hann i tid till mitt träningspass. Ungarna? Jag hoppas att de fick en rejäl karma-dosering på något sätt. Men troligtvis inte. Jag väntar med spänning på telefonsamtalet från någon arg förälder som gnäller över att jag skällde ut deras små änglar.
Då får väl nothäftet åka fram igen. Idioter.
Det är bra att bli arg ibland. Och att faktiskt säga ifrån ibland. Jag skulle vilja säga ifrån oftare än jag gör (tänk då en ser en vuxen kasta skräp på gatan helt medvetet, då skulle jag vilja ropa högt efter personen och meddela att den tappat något – förhoppningsvis skulle personen skämmas då). Bra av dig att du läxade upp barnen, de fick sig förhoppningsvis en tankeställare.
Det går att prata om all plast som skräpar ner i haven och tycka att det är hemskt, men om alla hjälptes åt och kastar skräpet i sopkorgar istället, så skulle det vara ett mycket mindre problem. Om alla bidrog för att hjälpa miljön, så skulle Greta kunna gå i skolan. Även om gemene Svensson inte kan lösa världens utsläpp, så kan alla människor köra mindre bil, sopsortera, köpa närproducerat mm mm
Ja, jag vill också säga ifrån oftare än jag gör så de här kidsen blev väl bra träning på det. 😉
Underbart skrivet och formulerat????
Tack! Nu återstår ”bara” att fortsätta göra det, även med vuxet patrask.
Tack!