Nej, det är inget jävla nyårslöfte

Förra veckan berättade jag om det kommande kommande äventyret till Kilimanjaro. Det var inte så att den resan bokades dagen innan. Den bestämdes och kirrades vid årsskiftet, men jag har hållit inne med att berätta om planerna. Av flera skäl faktiskt.

Dels har jag ju ingen direkt skyldighet att berätta om saker som händer i livet. Visst. Jag är väl förhållandevis öppen och allra helst om roliga upptåg som är på gång, eller som har varit (jag menar, bloggen?!). Ett annat skäl är att vissa saker, som görs vid en specifik tidpunkt, har en förmåga att få en stämpel. Bokar man något lite extra speciellt kring nyår (som typ Kilimanjaro?) så åker kommentarerna fram direkt.

”Aha! Nyårslöfte?”

Eller i år, när jag dessutom råkar fylla jämnt.

”Aha, 40-årskris!”

Jag kan ju då passa på att avslöja två saker.

Nummer ett. Det var inget jävla nyårslöfte att boka Kilimanjaro den tredje januari. Det var flera sammanträffanden över en dryg månad tillbaka som gjorde att det blev helt rätt i tiden. Det var bra research och vi har dessutom pratat om vandringen i flera år, mer eller mindre. Ja, vi ska infria ett löfte till oss själva – att göra en vandring. En vandring vi haft tankar på länge. Den hade lika gärna kunnat bli av 2017 eller 2023.

Nummer två. Herregud, så fort man lägger om lite i sitt liv så är det livskris eller 40-årsdilemman. Jag tycker den inställningen säger mer om folk rent allmänt, som har så dålig karaktär att det krävs ett nytt år eller att fylla ett jämnt tiotal för att ta tag i saker och ting.

Det spelar väl för fan ingen roll om det är den 3 juni eller en onsdag i oktober, om jag är 33 eller 52, när jag bestämmer mig för att springa en ultramaraton, boka toppbestigning av Elbrus, köra ett skönt yogapass eller köpa den där balla bilen som jag drömt om så länge?

Men obs och obs igen. Blanda nu inte ihop det här med att fira en speciell händelse. Att fira något kul gör man alltid rätt i, så klart!

För egen del njuter jag just nu och passar på att göra det så länge jag kan. Jag är frisk, har ett roligt jobb, har stabil ekonomi och lever det liv som jag kan och vill göra utifrån förutsättningarna jag har. Rätt som det är så kan saker förändras, som begränsar möjligheterna eller som rentav hindrar mig helt och hållet.

Därför försöker jag att inte skjuta upp saker (även om jag emellanåt är expert på prokrastinering, men kanske mer på nivån ”diskberget” eller ”dammsugningen” hemma). Men, jag har ju också insikten i att jag inte hinner göra allt på samma gång. Vissa grejer får sonika vänta till förmån för andra (som att skita i diskberget och spela Playstation istället).

Det betyder också att jag, samtidigt som jag verkställer många idéer, även har kvar drömmar (och då menar jag inte diskberget). Jag har så galet många saker jag vill uppleva, så många platser jag vill upptäcka och så mycket jag vill lära mig. Just det där tar mig framåt. Det får mig att fokusera mindre på ålder, veckodagar, årstider eller vad jag enligt samhällsnormen bör och inte bör göra. Det håller än så länge livskriser och åldersångest borta. Och det är jag helt salig över.

Så, sluta tjata om massa jävla nyårslöften och ålderskriser. Låt folk göra vad de vill, när de vill och hur de vill. Anmärkande om kriser och löften säger mer om dig än om någon annan.

Är vi överens?