Mina skönaste bilder på havet

Visa era bästa bilder med hav, så delar vi något positivt istället!” skrev en vän på Facebook för några dagar sedan. Vilken jävla bra idé ändå! Jag är kräkless på det världen upplever just nu, både skitviruset och det som kommer i dess kölvatten. Jag och vi behöver tänka på något annat.

Så. Hav. Bra idé.

Även om jag nog är en landkrabba så älskar jag havet och allt det ger. Någon större världsomseglare kommer jag aldrig att bli men det spelar mindre roll. Man måste inte vara ute på havet för att njuta. Det fungerar utmärkt att bara sitta där och blicka ut på oändligheten. Lyssna på vågorna. Andas havsbrisen. Evighetsnjuta av en solnedgång som om jag aldrig tidigare sett en.

Havet ändå. Jäkla bra ställe. Jag rotade runt lite i bildarkivet och fick ihop ett litet semi-drömmigt hyllniningsinlägg i dess ära. Så. Här några av mina favoritbilder med saltstänk, havsbris och oändliga vidder.

Atlanten mot San Juan

Nästan längst ut i San Juan, på Castillo San Felipe del Morro, såg vi Atlanten rulla in i oförtröttlig takt mot Puerto Ricos stränder. Det var inget rasande hav. Mest bara tunga vågor som slog in mot klipporna vid fortet och en upplevelse som blev starten på en veckas kryssning i Karibien. San Juan gjorde inga bestående intryck, jag minns mest den här stunden. Så här i efterhand gör inte det något alls.

Atlanten utanför Puerto Rico

Surfarna på Santa Monica Beach

Man säger att bilder ljuger. Och är det någon bild på havet som inte talar om hela sanningen så är det nog den här. Blått härligt hav, stora vågor, surfare. Och det faktum att det är Santa Monica Beach, Los Angeles. Vad som inte syns är de iskalla vindarna rakt in från Stilla Havet. Och att jag själv står i t-shirt och huttrar, eftersom jag la min långa tjocka tröja på hotellrummet.

Det var inte riktigt så jag tänkte mitt besök på USA:s västkust, framförallt inte när det varit 35 grader varmt veckan innan. Eller var det i Farenheit kanske?

Santa Monica Beach, Los Angeles

Fårö och Östersjöns höstvindar

Om de kyliga vindarna i Los Angeles var oväntade så var Östersjöns dito på Gotländska Fårö mer väntade. Här bet det i rejält, hela vägen från Baltikum och vågorna piskade höga in över raukarna och de öde stränderna. Gotland utanför säsong var en folktom upplevelse men vi hittade några guldkorn, ständigt omgivna av Östersjön.

Östersjöns höstiga hav på Gotland

De oväntade stränderna i Danmark

Nog hade jag varit i Danmark förut. Massor av gånger. Och nog hade jag hört talas om vidsträckta stränder i landet. Men det som uppenbarade sig när vi klev ur bilen och trampade över några höga sanddynor var ändå en aning oväntat. Och vackert. Fantastiskt vackert. Milslånga stränder av finaste kvalitet, medan Nordsjön kastade sig in i tidiga augusti för några år sedan. Att det var precis efter den stora semesterperioden och vi var nästan helt själva gjorde ingenting alls. Tvärtom.

Danska långa stränder och Norsjöns vågor

Södra Stilla Havet längs Great Ocean Road

Jag vet inte om jag har haft så höga förväntningar på en roadtrip som inför Great Ocean Road. Som dessutom infriades. Med marginal. Jag har åkt och kört bil på många ställen men den här sträckan kvalar definitivt in på topplistan. Med några få kilometers undantag var det 20 mil av konstant utsikt över en oändlig ocean, där nere på Australiens sydkust.

När man kör den här sträckan ska man stanna till på någon av de hundratals parkeringsfickor som finns. Stäng av motorn. Gå ur bilen. Blicka ut över havet. Lyssna. Njut. En lång stund.

Södra Stilla Havet, längs Great Ocean Road

Lugnet på Saint Thomas

Vi klev av kryssningsfartyget i Charlotte Amalie och blev upphämtade av vår dykinstruktör i hamnen. Därifrån åkte vi bil över berget till andra sidan ön för ett par timmar dykning i Hull Bay. Halvvägs över ön stannade vi till och tittade ut över hamnen och Atlantens blågröna vatten. Det var balsam för själen kan jag lova.

St. Thomas och sköna Karibien

Lätt sommarbris i Göteborgs skärgård

Vi gled ut från Stenpiren i Göteborg och hade en kvällskryssning och skaldjursbuffé framför oss. Göteborgs skärgård låg lugn och stilla medan solen gick ner i väster och ett åskoväder tornade upp sig söderut. Sedan luffade vi runt bland öar, kobbar och skär i några timmar och njöt av god stämning och bra mat. Ibland behöver havet inte vara mer komplicerat än så här.

Göteborgs skärgård är också hav

Surfparadiset på Manly Beach

Bondi Beach må vara den mest kända i Sydney men Manly Beach var ett skönt avbräck från stans sus och brus. Försäsongen på deras sommar bestod av kyliga vindar från Stilla Havet och en nästan folktom kilometerlång strand. Ja, så när som på ett knippe surfare som utmanade vågorna som rullade in. Här satt vi i sanden i säkert en timme och pratade och blickade ut över evigheten långt där ute. Man känner sig snabbt ganska liten när man vet att Chile är nästa stopp.

Manly Beach utanför Sydney

Cyklonsviterna på Mauritius

Veckan efter att en cyklon dragit över Mauritius landade vi på ön för en veckas januarisemester. Det var varmt. Det var fuktigt. Och sviterna av cyklonen var tydligt synbara. Stränderna var inte lika fina som på alla putsade resebyråbilder man sett men havet fortsatte i sin egen takt att kasta upp det som kastats ut veckan tidigare. Havet ger. Havet tar.

Indiska Oceanen rullar in på Mauritius

Böljande vågor på Bornholm

Det här var dagens sista båt som kom in till hamnen i Gudhjem. I alla fall den här dagen. Sedan stängdes verksamheten ner på grund av för hårda vindar. Vi hade cyklat från Rønne tvärs över ön och mötte återigen Östersjön i all sin blåsiga prakt. Jag har sett havet mer rasande än här på Bornholm, men den ganska taniga båten som skumpade fram och tillbaka på vågorna var ändå en mäktig syn.

Östersjön blåser upp kring Bornholm

Atlantens raseri på Färöarna

Det var blåsigt redan när flygplanet satte landningshjulen i backen på Vágar flygplats på Färöarna. Och det blev bättre. Ja, alltså mer vindar och Atlantväder där ute på ögruppen. Vi stannade till på flera ställen för att se havets krafter och bäst var det kanske vid Gjógv. Byn är mest känd för sin naturhamn men mitt bestående minne är vattenkraften.

Atlanten ryter ifrån på Färöarna

Dubrovnik och den lugna evigheten

Vi stod på ringmuren i Dubrovnik och såg solen sänka sig ner i Adriatiska havet. Båten gled sakta förbi och ut i vad som i efterhand ser ut som evigheten. Kvällen var bland de varmaste på hela sommaren och havet låg lugnt och stilla. Den här bilden hänger nu för tiden som stor kanvas i sovrummet. Just för dess lugn. Som jag älskar den!

Medelhavet ligger stilla utanför Dubrovnik

Kontrasterna!

Jag vet inte hur det är med er men för mig ger havet någon sorts energi. Det stora öppna levande havet, som ena dagen kan ligga spöklikt stilla för att nästa dag brusa upp och vara rasande. Kontrasterna. Ombytligheten. Krafterna. Det okända under ytan. Det är nog det som gör att jag kan stå och blicka ut över vågor och horisont nästan hur länge som helst.

Havet ändå. Jäkla bra ställe.

Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

2 KOMMENTARER

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.