Mitten av april. Egentligen hade jag stängt vintern för i år. Barmarken hade ju nått även Östersund och det har känts föga lockande att släpa ut skidorna igen, efter turen till Svartsjöarna för ett par helger sedan. Men så kom Maria med förslaget i fredags kväll. “Men du, ska vi köra skidor till Blåhammaren i helgen då?

STF Blåhammaren Fjällstation ligger i väglöst land i de västra Jämtlandsfjällen och är en del av den berömda Jämtlandstriangeln. Fjällstationen ligger knappt en mil väster om Storulvåns fjällstation och fågelvägen runt åtta kilometer söder om parkeringen vid Rundhögen, precis vid E14. En ganska lagom dagsetapp med andra ord, oavsett var man börjar eller om det är snö eller barmark.

Sagt och gjort. Vi släpade fram skidgrejorna igen. Packade in dem i bilen. Rullade ut från en nysopad och grusfri parkeringsplats. Tog sikte på parkeringsplatsen vid Rundhögen och vidare färd på skidor mot STF Blåhammaren fjällstation. Från barmark i stan till fullskalig vinter i fjällen.

Skidor och barmark

Nio kilometer och 400 höjdmeter

Från parkeringen vid Rundhögen är det drygt nio kilometers färdväg och 400 höjdmeter till Blåhammaren. Den första tredjedelen går genom skog och över myrar. Efter bron över Enan är det björkskog, som allt efter som glesar ut sig, och snart skidar man mitt ute på kalfjället. När halvmilen passerats börjar man plocka höjdmeter på allvar.

Med temperatur kring nollstrecket och en lätt medvind i ryggen åkte snart min tjocka dunjacka av. Jag hade lyckligtvis gott om plats i ryggsäcken (en Osprey Archeon 30, recension är på gång!) så en tunnare skaljacka hade åkt med i packningen. Fint så, det blev ändå ordentligt svettigt i det lätta men påtagliga motlutet efter ett par timmar i ospårad terräng.

Ibland ska man också ha lite flyt. Efter en evighetslång stund av trampande i tung snö blev vi omkörda av två skotrar, fjällräddning och polis. Plötsligt hade vi lite spår att skida i och livet blev aningens aningens lättare.

Mot fjällstationen
Skidor från Rundhögen
Bron över Enan
Turskidor i Jämtland

Det tog längre tid än att vandra

Drygt tre timmar efter att vi lämnade Rundhögen nådde vi fram till Blåhammaren, vilket var aningens längre tid än tänkt. Jag jämför lite snabbt med vandringen på samma sträcka för ett par år sedan och den tog drygt två och en halv timme. Visst, det blev några stopp på vägen. Skifta kläder tar alltid lite längre tid vintertid. Pisspauserna lika så. Sedan bara allmänt pustande i de långa sega uppförsbackarna, vilket inte behövs i samma utsträckning när man vandrar. Inte för mig i alla fall.

Sista kilometern hade vi max hundra meters sikt. Inte så mycket CAVOK (Ceiling and visibility OK) med andra ord. Snarare CAVNOK (Ceiling and visibility Not OK…). Ibland såg vi bara ett par-tre ledkryss framåt och det är då man är glad att de faktiskt finns över huvudtaget. Det är inte så konstigt att folk går vilse på fjället när sikten är minimal och det inte finns några konturer eller riktmärken att ta fasta på.

Fjällstationen ligger på en höjd med utsikt åt alla håll och kanter. Om nu vädret tillåter vill säga. Den här dagen blev det lite andra vyer. Kritvita såna. Men det var i alla fall mycket vinter kvar. Entrén var framskottad ur tvåmetersdrivan av snö som blåst upp mot fasaden.

Dryden på Blåhammaren Fjällstation
Blåhammaren Fjällstation, Jämtland

Blåhammaren och dess berömda mat

Vårt mål var att få oss en god lunch med lite vila och värme innan vi skulle skida tillbaka ner till bilen och Rundhögen. Golven i matsalen var skinande blanka och det ekade tomt när vi kom in. Det här var näst sista dagen för säsongen på Blåhammaren och faktiskt den sista lunchen innan stängning.

Vi satte oss ner och njöt av varm lingondricka, bröd, en god gulaschsoppa och så en mugg stärkande kaffe efteråt. Bredvid oss hängde kläderna på tork, efter rinnande svett längs ryggraden på vägen upp. Lugnt. Skönt. Stilla. Fjällromantiken slog verkligen i taket!

Det som också måste ses, och allra helst testas när man är på Blåhammaren, är deras bastu. Den har utsikt rakt ut mot fjällvidderna och även om det var kritvitt utanför fönstret den här dagen så finns det dagar när det är betydligt bättre utsikt.

Ja, deras trerättersmiddag ska ju också testas. Den är berömd i hela fjällvärlden och många kommer hit enbart för den sakens skull. Jag bara gissar att jag ska testa både den och bastun framöver. Och då gillar jag knappt att basta.

Matsalen på Blåhammaren
Lunch på Blåhammaren
Blåhammarens bastu

Klara, färdiga – utför och hemåt!

Skidkläderna och ryggsäckarna åker på. Solbrillor och mössor lika så och så ger vi oss ut i det vita igen. Vi vinkar hejdå till STF Blåhammaren Fjällstation som fortfarande ligger inbäddad i en filmjölk av moln och en lätt snöyra. Sikten är noll, kontrasterna minimala. Nu har vi nedförsbacke i en halvmil och vi tänker att det ska gå undan. Vad vi inte tänker på är att det är ospårat och obefintlig sikt. Sikt blir dessutom “skit” om man kastar om bokstäverna.

Under mina pjäxor har jag ett par helt vanliga vallningsfria längdskidor. Inga turskidor. Inga stålkanter. Och alldeles för långa för att kunna sladda till ett stopp med. De fungerar utmärkt att gå med på flacken eller i lätt uppförslut. De är totalt hopplösa att få stopp med på ett ospårat fjäll.

Jag står upp men djupt nersjunken i störtloppsställning medan farten ökar. När hastigheten blir för hög och jag blir för osäker på närmaste sträckan så slänger jag mig i den mjuka snön, som sprutar runt mig åt alla håll. Det är förvisso roligt samt en effektiv och säker bromsmetod men tidsmässigt vinner vi inte så mycket på det. Den här nedresan kommer att ta betydligt längre tid än vi trodde.

Undrar om inte randonee hade varit att föredra. Tyngre prylar att gå upp med men förmodligen ett snabbare och säkrare sätt att ta sig ner. Såg inte riktigt den komma just för en sån här tur, men man lär sig väl något nytt varje dag.

Hej från jämtländsk vårvinter
Många fall på skidorna

Säsongens sista?

Vi når tillslut bilen och sätter oss för den knappt två timmar långa bilresan hem. Bort från snön. Mot något mer vårliknande Östersund och Frösön. Undrar om inte det här var den sista riktiga vintern för i år ändå, nu när Blåhammaren har stängt för säsongen. Å andra sidan är det ju inget hinder att ta med sig egen fika heller och göra liknande turer framöver. Och vintern är ju faktiskt fortfarande inte mer än två timmar bort med bil.

Ja. Nej. Man ska väl aldrig säga aldrig…

4 KOMMENTARER

  1. Fint. Men det där är ångestladdat för mig med att gå på tur med skidor på vintern. Dels riskerna med vädret och så det där med att åka nedför utan stålkanter. Huvva. Gör faktiskt upp lite med mitt neurotiska förhållande till längdskidåkning idag på bloggen. 🙂

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här