Deadline-day närmar sig. Bara några dagar kvar. Alltså, för att nå målet om att springa en mil på 39:59 eller snabbare innan jag fyller 40. Tidigare i veckan gav jag sträckan en ny chans, efter att ha misslyckats helt för bara någon vecka sedan. Ja, det är lite tajt med tid och jag har inte gett milen så många försök i år. Men, jag har faktiskt haft noll motivation till att kriga mig ut i motvind och snöblask den här vintern. Det har istället blivit innepass med intervaller och massa annat roligt. Och. Det verkar faktiskt ha gjort mig gott. Löparformen inkluderad.

Well. Det är när man under ett pass tänker “Varför i helvete gör jag det här för?” som man vet att det är ett bra pass. Man är helt färdig, klar att kapitulera och bara ge upp samtidigt som man bara vill kötta vidare. För någonstans där borta är ljuset i tunneln. Mållinjen. Ett förmodat personbästa och en sub-40-tid (eller vad det nu är man jagar för stunden). Och ja, “Varför???”-känslan var med mig nästan hela tiden i tisdags.

Så jag gjorde som jag brukade. Jag sprang ut och satte upp delmål.

Första kilometern gick kalasfort. Andra också. Så då hade jag siktet inställt på att i alla fall få till en riktigt fin tid på halvmilen och kanske rentav få till ett personbästa (PB). Och det hände. Med marginal. Det knappt ett år gamla rekordet på 19:54 rök all världens väg när jag passerade fem kilometer på strax över nitton minuter. I min värld ganska sinnes att slakta den gamla tiden med 45 sekunder! Någon gång under den här första halvmilen drog jag även in personbästa på en mile (!). Nja, den distansen är inte jätteviktig.

PB på 1 mile
PB på 5 km!

Tre personbästan men fortsatt fail

Det var aningens svårare att motivera mig direkt efter halvmilspasseringen. Men jag tog mig igenom kilometer för kilometer och när sjuan passerades började jag inse att jag hade något bra på gång. Nja, kanske inte sub-40 men åtminstone ett fint PB. Så jag började räkna sekunderna. Och att räkna sekunder är ett jävligt bra sätt för att få tid och kilometrar att passera nästan obemärkt.

Det blev inte sub-40 på milen den här gången heller. Men, det här passet gav ju så många andra saker. Som tre personbästan! Förutom PB på en mile och en halvmil så kutade jag milen på härliga 40:23. Det är en putsning med en och en halv minut från mitt senaste PB i maj förra året. Och. Det gör ju att mitt sista sub-40-försök på typ söndag borde kunna falla väl ut. Det är “bara” 24 sekunder bort.

På tre år har jag kapat min tid på milen med nästan sex minuter och det är jag självfallet orimligt nöjd med. Fast jag är fortfarande inte sub-40. Fortsättning följer.

RunStreak hela maj – hakar ni på?

Förresten. I maj ska vi köra en så kallad RunStreak. Det var Maria som kom på idén för ett par veckor sedan och hon har också samlat ihop lite vänner och bekanta via Facebook. Det hela är väldigt enkelt. Spring eller gå, men helst spring, minst 1,6 kilometer varje dag under hela maj. Det är alltså en mile det handlar om.

Regler? Inga specifika mer än att det ska vara en uteaktivitet (löpband räknas inte för oss, även om det faktiskt gör det enligt de officiella reglerna) och det ska vara utöver ett träningspass. Ett gympass behöver alltså kompletteras med minst en mile löpning men gör du ett långpass så räcker det så klart så. Huvudmålet är att få till en löpaktivitet varje dag. Inga tider, om man inte vill. Inga tävlingar, om man inte vill. Insikten ska vara att löpning inte behöver vara mer komplicerat än en kort runda på 1,6 kilometer.

Vi löper alltså ut med start idag. Får vi med oss några fler?

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här