Det blev en lugn midsommar. Eller ”lugn” då kanske, beroende på hur man ser det. Ibland fattar jag inte var jag får energin från men nu så här några dagar efteråt förstår jag också att jag brände på en del i helgen. Ganska trött och matt just nu, ett par dagar efteråt. Men ändå, det blev en riktigt fin midsommarhelg. Både hemma och borta.
Rent historiskt har jag och vi inga traditioner kring den här helgen. Det blir lite som det blir. Västkusten ena året, Kluk i Jämtland andra året och Svalbard det tredje. För att sen vara hemma igen det fjärde. Och så vidare.
Midsommar i Skärgår’n
Ledig dag och inte ett moln på himlen så jag passade på att göra några rundor i skidbacken Ladängen på Frösön. Den här sommaren har jag ju utmaningen att ”bestiga Mount Everest” fast på mer lokal nivå. Det blev sex nya vändor upp och ner så nu har jag ”bara 94-ish kvar. Det blir fler den här veckan.
Resten av eftermiddagen och kvällen blev lugn. Jag hade inte ens några känningar efter backträningen så jag kanske måste ta i hårdare nästa gång. Annars blev det middag hemma i trädgården, efterföljande crème brûlée och någon enstaka cider till kalaset. Inte mer avancerat än så. Alldeles perfekt.
18 hål och morgonrunda på Frösön
På midsommardagen gick vi ut på en golfrunda vid 9-tiden. Och när jag tänker efter så verkar det ha blivit den nya midsommartraditionen. Faktiskt. Det här blev nog tredje året på rad som vi spelade golf på den här dagen. Då är det väl tradition?
Nåväl. Knapp sovmorgon men herre vad värt det är när man kommer ut till vyerna på Östersund Frösö Golfklubb. Inte ett moln på himlen och så satt nästan alla klubbor som ett smäck. Gick bort mig på ett par hål men annars flöt det på ovanligt bra för att vara säsongens andra runda.
Det blir mer golf i sommar. Mycket mer. Det är målet i alla fall.
Ett snabbt återbesök i Härnösand
Jag bodde faktiskt i Härnösand läsåret 1999-2000, uppflyttad från Vänersborg. Nybakad student som skulle köra högskola och livet i studentkorridor. Det var dels min första sväng i Norrlands-karriären och det var ett fantastiskt roligt år. Jag lovade också mig själv att aldrig mer bosätta mig norr om Karlstad efter det här. Det gick ju sådär, jag har bott 18+ år i Östersund as we speak.
I alla fall. I söndags passade vi på att svänga förbi stan på vägen till Skuleberget. Det blev en lunch och lite minnenas allé för mig och det var nog inte sista gången. I sommar kanske det blir Smitingen? Västanåfallet? Bilmuséet? Högbondens fyr? Det finns gott om alternativ där ute på östkusten.
Via Ferrata på Skuleberget – dubbelt upp!
Så blev det äntligen dags för en ny klättringsdag på Skulebergets Via Ferrata. Förra året körde jag och Maria gula leden, i år var tjejerna med så vi tog sikte på Vit led vilken är den minst krävande. Och japp, det gick kalas! Alla tog sig upp utan problem och det blev väldigt uppskattat.
Vi var ganska snabba upp så jag hann faktiskt med min första klättring på Röd också, fast helt på egen hand. Röd är näst svårast och mer exponerad mot höjden, mer luft under fötterna och med betydligt brantare bergvägg. Just nu är jag så brutalt taggad på svart att jag funderar på att åka tillbaka redan i helgen som kommer.
Alltså, jag tycker det är svinkul att klättra i berg och har alltid tyckt, så att det här inte gjorts fler gånger tidigare är ju lite av ett mysterium. Ett helt eget inlägg om Vit och Röd led på Skuleberget kommer inom kort.
Så, det var midsommar det. Hoppas att ni hade en bra långhelg!
