Getryggen, fjällöpning och batteriladdning

Helgmorgon. Jag checkar ut från lägenheten och sätter mig i bilen. Ensam. Det här ska bli en getaway från diskmaskinen. Från den ovikta tvätten på soffan. Från hemmastöket som jag helt enkelt bara fått nog av. Det låter kanske som att jag ger mig av i en flykt men det är precis tvärtom.

Jag har suktat länge nog. Väskan är packad. Löparskor, träningskläder och ombyte. Vatten. Fika. Lite extrautrustning om vädret skulle skifta. Jag tar en sipp på det kanelkryddade kaffet i termosen. Sedan rullar jag iväg.

Det tar knappt två timmar till Storulvåns fjällstation från Östersund. Jag har preppat mobilen med ett par poddar som får rulla under körningen. Efter ett snabbstopp vid Handölsforsen kör jag den sista milen mot fjällstationen. Snasahögarna reser sig på högerhanden. Det här är en av mina favoritvyer, alla kategorier i hela världen.

Och det är nästgårds.

Storulvån vid vägs ände

Storulvån ligger vid vägs ände och är utgångspunkt för massor av vandringsleder. Härifrån går det göra allt från enklare dagsturer upp på Getryggen eller Tväråklumparna till flerdagarsvandringar som Jämtlandstriangeln eller bort till Helags. Parkeringen är nästan full och allt är lite som vanligt här borta, en vacker sensommardag. En kort stund hinner jag oroa mig för att det ska bli mycket folk på enkla och lättillgängliga Getryggen men den tanken ska visa sig vara helt obefogad.

Snart står jag ombytt och klar. Väskan på ryggen. Gör några inställningar på klockan. En ren går om mig på ett par meters avstånd. Social distansering. De vet hur det fungerar, det får man ändå ge dem.

Mikropauser och Jämtlandsfjällens vyer

En av de stora fördelarna med Storulvån är att stationen ligger i höjd med trädgränsen. Det är rent kalfjäll efter bara några minuters jogg och plötsligt har jag av Jämtlands både högsta och finaste toppar i blicken. Där borta reser sig både Sylarna och Helags, precis som Härjångsstöten.

Och det finns tid att blicka ut. Berget är inte så platt som kartan visar och för att inte dra slut på alla krafter jag har blir det mikropauser. Jag passar på att ta in miljöerna. En energibar slinker ner och jag sippar vatten från slangen som hänger på bröstet. Det där med vätskesystem i ryggsäcken är en jäkligt bra idé vid tillfällen som de här.

Det är inga problem att jogga upp och ut på kalfjället i löparskorna. Det mesta är torrt, förutom några partier med lera och små fjällbäckar som man måste hoppa över. Annars trampar jag på. Får pulsen att rusa. Vilar. Återhämtar mig. Stegar vidare och låter pulsen rusa igen. Det blir som ett intervallopp hela vägen upp.

Det blåser på toppen

Jag har läsida på sluttningen men när jag kommer upp mot toppen drar de kalla vindarna in. Runt mig swishar molnen förbi i rask takt. Ena stunden skymtar jag toppen av Sönner Tväråklump några hundra meter bort. Andra stunden är den dold imoln.

Att vara här uppe bland molntussarna och studsa fram i löparskorna gör mig nästan lite religiös. Jag vet inte riktigt på vad jag ska tro så i väntan på något annat så får moder natur sonika äga min religiösa uppfattning för ett par timmar eller tre.

Det här är första gången som jag gör Getryggen på sommaren, efter åtta-någonting vinterturer. Nyfikenheten drar mig ut mot de stupande sluttningarna och jag joggar runt på platån för att bara lära mig hur det ser ut. Jag är dessutom själv på hela toppen och ser inte en människa så långt ögat når. Inte ens när jag står på toppröset och blickar ut.

Men, dagens bästa känsla har inte infunnit sig riktigt än.

Bästa fikaplatsen på Getryggen

Ryggsäcken är preppad för en fikastund och jag hittar det som för dagen borde vara Getryggens bästa sittplats. Bakom en klippa, som både ger vindskydd och solsken slår jag mig ner och får en helt magnifik vy ut över Jämtlandsfjällen. En termos med varm choklad åker fram tillsammans med ett par mackor som skumpat sig platta på den brokiga vägen upp till toppen.

Strax under mig fortsätter molnen att susa förbi och känslan av att vara uppe på 1382 meter stärks ytterligare. Långt där nere rinner Storulvån genom fjällmarkerna innan den möter upp Handölan en bit österut. Storulvåfjället ser mycket lägre ut än de 1073 meter som det faktiskt är. Och jag hinner fundera en sväng på vilken väg jag ska ner till fjällstationen.

Sedan lutar jag huvudet mot klippan och slumrar några minuter. Det här kan ha varit dagens bästa känsla.

Batterierna fylls på

Jag tror jag sitter här uppe närmare en timme. Förutom ett yngre par de sista minuterna är jag helt själv och tystnaden är oslagbar. Det är jag, vinden som susar runt klipporna, molnen och utsikten. Jag spanar runt och sätter namnen på fjälltopparna. Klurar på tänkbara toppturer. Fotograferar både bergen och mig själv. Kör några Instastories. Läser lite bloggar. Och har egentid. Allra helst har jag egentid. Jag kan nästan känna hur batterierna i hela kroppen fylls på. Allt från benen upp till huvudet.

Tillslut börjar klockan bli dags för nerjogg. Alltså, nerjogg rent bokstavligt. Det blir en annan väg ner och jag skråar på bergssluttningen över klippor och genom ris, för att bespara knän de värsta påfrestningarna. Här och var hittar jag små stigar som jag följer innan jag tillslut är tillbaka på samma huvudled som jag tog upp. Det är rolig och teknisk löpning där varje steg måste pareras för att inte stuka fötter eller stå på huvudet. Det är nära några gånger.

Det blir alltid som man tänkt sig

Jag har planerat den här dagen. Inte i detalj. Mer på det stora hela. Jogga upp på toppen utan hets. Fika där uppe. Jogga ner. Och sedan ta en lång, skön dusch innan jag tuggar i mig något på fjällstationens terass med sensommarsolen i ögonen. Det blir alltid som man tänkt sig, som Olof Röhlander sa en gång. Idag infrias allt. Duschen kostar mig åttio spänn men det är riktigt värt att få fräscha upp sig och få på sig rena kläder, innan kaffe och en tvåtimmars bilresa hem.

Och snart sitter jag där i bilen. Nysprungna ben. Ett huvud fyllt med avslappnande intryck. Batterier som är laddade till nästan max. Min fjällöpning upp på Getryggen blev som jag tänkte och lite till. Det bästa av allt är att jag vill göra om det. Redan i morgon, om det var möjligt.