Jag stod i tvättstugan igår kväll. Samlade ihop resterna av fjällhelgen, både materialmässigt och mentalt. Ett par nykörda maskiner på upphängning torkrummet. Regnbyxor och löparskor skrubbade från lera. Ryggsäcken på tork. Mentalt var jag vidrigt trött, stel i hela kroppen och semi-ont i axlarna. Jag var hungrig men mätt och magen var till och från ut och in, utan att det kom ut något från något hål(l). Till och från krampkänningar i diverse benmuskler plus sendrag i fotvalven med ojämna mellanrum.

Det tär på kroppens alla beståndsdelar att fjällspringa Jämtlandstriangelns knappa fem mil på två dagar, med sex kilo packning på ryggen. Man mår tydligen som en påse chips i ett par dygn efteråt och jag vet fortfarande inte om jag är mätt eller hungrig. Jag är inte ens sugen på kaffe. Feber? Nej, varför jag nu skulle få det. Andra symptom? Nej, inte ens ett ynka snörvlande.

Jag är nog helt enkelt bara brutalt sliten.

Vilket också slog mig i tvättstugan igår. Är det värt det? Är det så jävla roligt och upplevelserikt att ta ut sig till den gräns att man knappt kan stå upp sista kilometrarna? Att trotsa vind, regn, söliga leder och uppförsbackar för att ta sig över fjället? Att få kramp i diverse muskler till och med när man sitter i baksätet i bilen på vägen hem? Att lyckas hasa sig ner till tvättstugan för att ta hand om blöta och smutsiga kläder?

Så här då. Nu har jag gjort Jämtlandstriangeln i löparskorna på två dagar och är en helt fantastisk upplevelse rikare. Ja, det var jobbigt. Kanske det näst jobbigaste jag gjort, efter Kebnekaise. Men. Jag har också testat ytterligare en gräns. Fysisk och psykisk. Som jag klarade av. För så är det ju. Vi klarar mycket mer än vad vi tror. Slutsatsen jag därför drar är kort och gott…

…att det var värt det! Den här gången också.

Fjällpning - Jämtlandstriangeln
Blött mellan Sylarna och Blåhammaren
Välförtjänt lunch på Storulvån

10 KOMMENTARER

  1. Jag tror att du kommer att veta när det inte längre är värt det.

    Så har det varit för mig. Jag trodde aldrig att JAG skulle bli för gammal och bekväm av mig för att inte göra vissa strapatser tills jag var hundra år gammal. Men så var det inte.

    Det kommer en dag. För alla tror jag.

    Sunt att du reflekterar över vad du egentligen tycker. Det är så lätt att bara driva sig själv mot nya prestationer. Det är det enkla, att pricka av på listan. Men vad får man EGENTLIGEN ut av det? Det kräver lite mer ”soul searching”.

    • Ja men så är det. Det är bra att stanna upp och fundera över det man gör. Finns ju saker som jag inte tycker är värda idag som jag tyckte om för tio-tjugo år sedan. Eller saker som jag aldrig riktigt uppskattat. Som sagt, nyttigt att stanna upp ibland. 🙂

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här