Vi flyttar på berget (en gång till)

Det sägs att det inte går att flytta på berg men just nu känns det faktiskt som att vi gör det. Om några dagar skulle vi – enligt vår ursprungliga plan – satt oss på ett flygplan. Åkt söderut. Vandrat. Och efter en knapp veckas strapats stå på toppen av Kilimanjaro.

Att ursprungsplanen havererat har vi vetat länge. Vi bokade allt i början av januari, strax innan helvetet brakade löst. Redan i mars flyttades trippen fram, från oktober 2020 till januari 2021. Helt rimligt. Även om alltihop har känts fortsatt osäkert så har januari ändå varit såpass långt fram att vi inte varit direkt oroliga. Vi har levt på hoppet och tränat vidare med våra backintervaller på Frösön. Bland annat.

För ett par veckor sedan fick vi ett nytt från mejl från vår resebyrå Swett. Även om läget har förbättrats så finns det inga garantier för att ens januariresan kommer bli av. Om den tillslut ställs in så görs det med två veckors varsel så vi blev därför rekommenderade att flytta fram äventyret en gång till.

Nytt sikte – juli 2021

Och så blir det. Nu siktar vi på juli 2021, vilket är ett och ett halvt år efter att vi (fyndigt nog) satt på Kebabnekaise i Umeå och skickade iväg bokningen över en kebablunch. Jag har aldrig varit ute i så god tid med att boka en resa, medvetet eller omedvetet.

Det känns så klart jävligt pisstråkigt. Samtidigt finns det inget som jag och vi kan göra åt saken heller. Det är bara att vänta ut den här bajsmackan och hoppas på att resan faktiskt blir av överhuvudtaget. Inte ens det känns som en självklarhet just nu. Jag tänker så klart på resebyrån, som rimligtvis har tyngre dagar än vad jag själv har. Och då ligger jag ändå ute med ett antal tusenlappar redan.

2020. Inte som alla andra år. Men, vi får göra det bästa av skiten och uppleva andra saker. Världen och tillvaron handlar inte enbart om en resa till Kilimanjaro och jag vägrar att sätta mig på röven och vänta ut det här.

Livet är för kort för det.