Hösten har lagt sin färgsprakande matta över Sveriges allra nordligaste delar. Molnen ligger tunga över Abisko, Björkliden och Låktatjåkka när vi påbörjar vår vandring till Trollsjön, eller Rissájávri (Rissajaure) som den egentligen heter. Det finns nog få fjällvandrare i det här landet som missat sjöns existens efter att SJ förra året utnämnde den till Sveriges bästa svenska alternativ till utlandsresor.

För mig behöver inte en inhemsk resa utesluta en utlandssemester och jag gör mitt bästa för att inte jämföra svenska upplevelser med ställen i andra delar av världen. Alla platser har sin egen charm, sina unika egenskaper och speciella känslor där och då. Att Trollsjön jämförs med Gardasjön har jag ändå lite svårt att köpa. Stora delar av den här vandringen påminner i alla fall mig om en helt annan plats.

VANDRA TILL TROLLSJÖN | Sjön ligger 12 mil nordväst om Kiruna. Man börjar gå direkt från E10 så parkera längs vägen vid Låktatjåkka. Om P-fickorna är fulla, ställ bilen med framkomlighet i åtanke. Det rullar tung trafik på vägen. En vandring till Trollsjön är drygt 5 kilometer lång och 350 höjdmeter enkel väg. Räkna med drygt en och en halv timmes vandring upp till sjön. Leden är vältrampad men vandringskängor är att föredra. Tänk på att bära med ditt skräp hem!

Högtryck på lågsäsong

Vi är inte ensamma om att göra en vandring till Trollsjön, vare sig den här septemberdagen eller den här säsongen. Eller förra året. De små parkeringsfickorna längs E10 är fulla och raden av parkerade bilar ringlar sig lång längs Europavägen.

Folk vi pratar med på STF i Abisko vittnar om ett emellanåt fullskaligt kaos, när hundratals människor under högsäsong ska trängas på den förhållandevis korta vandringen upp till Sveriges klaraste sjö. Är det en unik och folktom fjällupplevelse man vill ha så är man på fel plats. Trollsjön har fått sin del av hemesterkakan, naturligtvis på gott och ont.

Vi stampar oss framåt på spängerna. Genom björkskogen. Upp mot Låktatjåkka tågstation och järnvägen vi måste korsa för att ta oss vidare. Här åker malmtågen förbi flera gånger om dagen och hela marken vibrerar när de dundrar förbi.

Skyltning mot Trollsjön
Vattenfall i Lapplands natur
Låktatjåkka tågstation

Nu börjar vi ta höjdmeter

Efter tågstationen börjar vi plocka höjdmeter. Björkskogen glesar ut sig ju högre upp vi kommer. Stigarna är vältrampade efter tusentals vandrare före oss och vi går både om folk och blir omvandrade av andra, även om det här ute på fjället inte är någon köbildning att prata om. Vi kan lugnt gå i våra egna tankar och samtal, utan att känna oss iakttagna av andra.

Molnen kryper längs bergväggarna. Den tillsynes frodiga marken klättrar så långt upp mot bergväggarna att lutningen nästan är lodrät innan grönskan måste ge vika. Nej, det här påminner inte om någon italiensk sjö. Jag kopplar vyerna snarare till landskapet som Färöarna bjuder in till men försöker att mota bort tankarna. Trollsjön är Trollsjön. Sverige är Sverige. Färöarna är Färöarna.

Beroende på hur man ser det så har vi kanske inte det ultimata vädret med oss. Långt där framme kan vi skymta slutet på dalen, med bergsidorna som sakta men säkert börjats täckas i snö. Mestadels är allt höjt i dunkel och vi ser aldrig några bergstoppar här. Bara en vit tjock molnmassa.

Vandring till Trollsjön
Höstlandskap i fjällvärlden

Alla dessa stenblock

Vi vandrar i Gearggevággi, stendalen, och den gör verkligen skäl för sitt namn. Den löper från söder till norr och börjar uppe vid Trollsjön. Längs leden och nere vid jokken är istidens lämningar helt magnifika med alla dess enorma stenblock. I tusental! Jag kan inte ens föreställa mig vilka vattenkrafter som forsat fram här för tiotusentals år sedan, än mindre hur alla dessa stenblock landat där de ligger nu.

Vår vandring mot Trollsjön fortsätter och emellanåt gör vi korta stopp. För att vända oss om och titta bakåt. För att känna medvinden bita i ansiktet. För att blicka ut ur Gearggevággi och se Lapplands höstfärger, samtidigt som leden sakta men säkert tar oss upp mot den berömda sjön.

Och snart kan vi skymta den i diset, ett par hundra meter framför oss.

Maria på vandring till Trollsjön
Gearggevággi på väg mot Trollsjön
Maria rocks
Trollsjön i sikte

Ett ymnigt snöfall som krydda

Det är vare sig vindstilla eller klarblå himmel, vilket gör det svårt att verkligen se sjöns kristallklara vatten eller förstå dess storhet. Det påstådda siktdjupet på nästan fyrtio meter är inget som vi kan njuta av idag. Fast för oss spelar det mindre roll. Alla väder bidrar på sina egna sätt till upplevelserna och samtidigt som vi tuggar i oss varsin macka börjar folk att bada i sjön en bit ifrån oss. De verkar inte heller bry sig om vilket väder de tampas med och det dröjer heller inte länge innan ett ymnigt snöfall kryddar förmiddagen lite extra.

Jag hoppar över badandet och ställer mig istället på en klippa och tittar ut över sjön. Det är alltså det här som folk flockas kring, för att någon fick för sig att utse det till Sveriges bästa plats att uppleva. Jag kan förstå det. Och även inte förstå det.

Inte någonstans är jag besviken men jag kan heller inte riktigt ta in sjöns storhet, just precis där jag står. Mina tvivel bygger nog mest på att jag inte kan njuta av Trollsjöns magiska vatten den här dagen. Men, jag klandrar ingen som vandrar hit heller. Vandringen är fantastiskt vacker men också enkel, har få höjdmeter och är nästan osannolikt lättillgänglig. Man kliver ur bilen längs E10 och har kalfjället rakt under fötterna nästan direkt. Det lär absolut bidra till att vi inte var först på bollen med att vandra hit upp.

Trollsjön genom en iPhone
Dryden och Maria vid Trollsjön

Vår vandring till Trollsjön

Efter en stund i bitande kyla uppe vid sjön påbörjar vi vandringen ner mot bilen igen. Motvinden biter i ansiktet och luvan på regnjackan hänger långt ner över ögonbrynen. Annars skyddar våra kläder bra då vi valt både vind- och vattenavvisande plagg plus både mössa och vantar. Lite bonuspackning är bra när det kommer till vandringar i fjällen. Det är inte riktigt som att promenera längs Gardasjöns strandpromenader.

För oss blev det totalt 13 kilometers vandring under fyra och en halv timme och dagen bjöd på höstatmosfär i sin bästa version, för den som gillar varierande väder. Lite sol, lite snö, lite vind och massor av höst!

Mer om vandring till Trollsjön

Jag vet några andra bloggare som också har vandrat till Trollsjön. Läs mer om deras upplevelser.

Har du vandrat till Trollsjön? Lämna gärna en kommentar och berätta, eller skicka en länk till ett blogginlägg om du har skrivit något!

15 KOMMENTARER

  1. Det är lite Trolltunga i Norge över den där klippavsatsbilden…
    Åh nej! Nu gjorde jag två kardinalfel. Jämförde med en annan plats i ett annat land OCH bidrog till att späda på haussen och filterbubblan?
    Glöm vad jag skev…
    Konstaterar istället att det finns många Trollsjön i sverige. En i Ronneby brunnsskog, en i ett naturreservat i Stockholmtrakten, en utanför Karlstad i Värmland… Många.

  2. Ja, men vad handlar detta om? handlar det bara om “Instagramhotspots” eller kan man kanske tänka sig en eller annan välskriven och välgrundad blogg. Nu råkar jag ju vara en gammal kärring med 60 års erfarenhet av resande och inte minst av svenska fjällvärlden…men ursäkta, det räknas förstås inte!?
    Har skrivit ett antal inlägg om Trollsjön, om nu och om då, för sisådär 40-45 år sedan. Då var inte Trollsjön ett begrepp, då fanns inte nätet, ej heller FB och Instagram, men kanske, kanske, i min vildaste fantasi och i mina mest positiva stunder…kunde det vara nåt att läsa för er “ungdomar”?

    • Jag tror att det “enkla” svaret (det finns iofs inga enkla svar) till stor del är sociala medier. På gott och ont så klart. Men hela fjällvärlden har ju haft fler besökare än vanligt i år, vilket i princip kan konstateras i och med STF:s fullbokade fjällstationer. Tror inte Trollsjön är värst heller, efter att ha läst ett och annat tråkigt inlägg kring hysterin på och vid Kebnekaise. Det är nog bara att vänja sig de kommande åren, innan det blir otrendigt. 😉

  3. Men du, visst är det väl ganska trist!? Inga egna initiativ, inga egna åsikter och definitivt ingen lust att ta intryck från någon utanför gruppen. Det är precis det jag vill åt…sociala mediers hämmande effekt på fantasin och upptäckarlustan. Jag är inte glad över att vara “gammal”, men jag är glad över allt jag gjorde när jag var ung…på egen hand! Och den lusten tar inte slut förrän jag ligger med näsan i vädret!

    • Ja, nej, upptäckarlusten hoppas jag finns kvar så länge jag och vi lever. Men jag ser båda delarna här också. Instagram är ju ett utmärkt ställe att inspireras av men jag tror att man måste se bortom de redigerade bilderna (precis som man även måste göra i resebroschyrer) när man hittar en plats som verkar vacker. Jag tänker att “ser det för bra ut för att vara sant så är det nog inte sant”. Sedan får man ju sonika göra sin egen touch på det också så klart.

      Sedan vill jag inte enbart besöka “unika” platser heller. Känslorna är ju fortfarande mina egna. Som när jag såg Golden Gate-bron första gången, Halfdome i Yosemite eller operahuset i Sydney. Eller ja, Manhattans skyline också för den delen. Inga särskilt unika platser men upplevelserna var likförbannat superhäftiga när man väl såg dem med egna ögon.

  4. Så sant vad beträffar de platser du nämner, de var alla något extra, trots sin “vanlighet”. Ens egna upplevelser är inte andras och vi måste bevara våra egna och höja upp dem!

  5. Paketering är A och O vad gäller destinationsmarknadsföring, men folk hade ju inte vallfärdat till Trollsjön om det inte vore så att platsen faktiskt är vacker. Ingen kan väl säga något annat än att vandringen är riktigt häftig och vyerna stundtals magnifika? Om det är så att vi resebloggare har fler bättre platser att skriva om är det upp till oss att göra det – men egentligen inte FÖR mycket och ofta för att inte bidra till hysterin…

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här