Det sista om Lufthansa (för den här gången)

Det har varit lite av höstens följetong. Det där med Lufthansa och min planerade resa till Hawaii i mars som kommer. Jag vågade ju där i mars tidigare år, och trots en annalkande jättepandemi, kasta ut rätt mycket pengar och ändå se riktigt glad ut. Jag menar. Vem tackar nej business class till Oahu i mars? Pearl Harbour, roadtrip, fallskärmshoppning och kanske rentav en surfkurs?

Inte jag. Så jag har hela tiden haft ambitionen att åka. Så klart. Trots en ganska trasig värld.

Ja, sedan började det rinna forsa massa vatten under broarna och Lufthansa började göra ändringar i min resplan. Inte bara två-tre större justeringar utan också några mindre. Och de gjorde det inte särskilt bra. Jag menar, om man nu bokar om en passagerare så kan man ju göra det så att denne i alla fall landar på rätt flygplats (!). Och allra helst att anslutande flight inte redan lyft när man landar.

Den nivån.

USA:s smittkurvor – och avbokning?

I alla fall. Efter att ha konsulterat Lufthansa ett par gånger redde vi ut problemen. För några veckor sedan landade så ytterligare en ändring av bokningen i knät. Återigen så att den ena flighten landade efter att det anslutande flygplanet lyft. Jag menar – hur svårt ska det vara?

Återigen fick jag mina tre val – okej:a ombokningen, ringa dem och hitta en ny rutt eller sonika avboka hela tjottablängen och få full återbetalning ”i det fall ombokningen gör att min resa försenas med två timmar”. Ja, jo. Att bli strandad på LAX skulle nog innebära lite mer än två timmars försening.

Ärligt talat hade jag börjat tröttna en aning. Dels på strulet men också på att världsläget. Alltså, när det här skrivs ser det inte riktigt ”resa till Hawaii”-mässigt ut. Inte ens i mars 2021. USA:s smittkurvor pekar ju åt aningens fel håll till att börja med. Så, i fredags bestämde jag mig för att klicka på ”refund”-länken i mejlet.

Ni kan aldrig ana vad som hände sen…

”Pengarna inom sju dagar”

När man klickar på en avbokningslänk tänker i alla fall jag mig en omständig process med långa struliga formulär att fylla i. Passnummer, bokningsnummer, år och månad när oskulden rök, min farmors mellannamn, när min farfars far tog körkort. Och så vidare.

I det här fallet? Tja, jag kom till en sida där det stod typ ”Tack för din avbokning. Vi hör av oss.”. Inga krusiduller. Rakt och riktigt. Tysk effektivitet. Ordnung. Fan vad jag gillar Tyskland ibland alltså, samtidigt som det kändes som att… ”Va fan, det här var lite för enkelt?!”

Jag lät saken vila några dagar men i måndags ringde jag Lufthansa för att kolla statusen. Jodå. Hela resan är avbokad. Ett klick. Pengarna då? ”De har gått för återbetalning häromdagen och du borde ha dem på betalkortet inom sju dagar!”. Ett klick. Men okej, jag tror det när jag ser det och vi avslutade samtalet där vid 18-tiden på eftermiddagen. Alles gut, och sånt.

Klockan 23:24 loggade jag in på betalkortets app, i ett helt annat ärende. Då såg jag att pengarna var på plats. Från det att jag gjorde mitt enda klick tills det att pengarna var tillbaka på kortet tog det alltså mindre än tre dygn.

Sa vi tysk effektivitet?

Aloha, Hawaii – vi ses nog ändå tillslut

Med det så stängde jag också dörren helt till Hawaii och Oahu. För den här gången alltså. Jag är tvärsäker på att jag kommer göra nya försök när rätt tillfälle ges, antingen till Oahu eller till någon annan plats i ögruppen. Jag led ju inte heller någon förlust. Alla pengar kom tillbaka och jag blev dessutom rik på nya kunskaper eftersom jag redan hunnit göra en del research inför resan. Alltid något!

Aloha!