Äntligen! Januarivädret rullade in och med det kom minusgraderna och det krispiga vintervädret. Som gjort för att ge sig ut medan det fortfarande är ljust på dagarna. Så, igår vid lunch tog jag en löprunda på Frösön. Som vanligt, fast inte vanligt alls. För, såna här vinterdagar händer inte alldeles jätteofta direkt.
Bara för att det är -13°C så betyder inte det att man måste avstå att gå ut, eller ens att träna. Det är ju bara att dra på sig vettiga kläder och jogga iväg. Den här gången åkte även munskyddet med för att slippa dra kalluften rakt ner i lungorna. Kan verkligen rekommenderas.
Men Frösön igår alltså. Bland det finaste jag sett på riktigt länge. Snötyngda och frostiga träd. En skymning utan dess like. Och ett tjockt molntäcke som ett lock över Storsjön, samtidigt som Oviksfjällen stack upp långt där borta. Det var knappt som att den långa sega uppförsbacken till Frösötornet var jobbig, när jag på ett ungefär visste vad som väntade på toppen.
Och alla förväntningar infriades. Med råge.
Det gick till och med så långt att jag sprang ner därifrån och tog den gamla härliga skidbacken Ladängen upp till toppen igen. Inte riktigt lika lättlöpt underlag som i somras men helt klart görbart. För att inte tala om att springa ner för skidbacken sen, med den sjunkande solen i ögonen.
Som sagt, svårt att få nog av vinterdagar som de här. Magi!
Whats with munskyddet?
Skönt att ha när det är -10 och neråt, för att slippa dra in den iskalla luften rakt i lungorna. Det är sen gammalt. 🙂