Jag har sprungit en del genom åren. Så är det. Det har blivit ett oräkneligt antal mil längs gator och längs vägar i och kring Östersund sedan jag flyttade hit 2002. Men något har hänt. Till det positiva. De senaste åren har jag nämligen märkt en markant skillnad i trafikbeteendet. Allra helst hos bilisterna. Från att de en gång i tiden sjöng en hemmasnickrad version av Magnus Ugglas ”P-F”…
Jag hatar pissfittor, fula pissfittor
Jag hatar piss, piss, piss, piss pissfittor
Fy fan för pissfittor, pissfittor
Jag hatar löpare, fula löpare
Jag hatar löp, löp, löp, löp löpare
Fy fan för löpare, löö-paaa-reee
…till att de faktiskt verkar se mig (och förhoppningsvis andra löpare) där ute! För fem-tio år sedan kunde ett vanligt löppass på stan innehålla ett dussin svordomar över bilister. De stannade sällan vid övergångsställen, trots att zebralagen funnits sedan millenieskiftet, och de höll sällan avstånd när man sprang på en vägren. Att ha uppsikt när man backar eller se sig omkring där vägar korsar varandra hände i princip aldrig. Med mera.
Med mycket mera.
En fin klimatförändring
Någonstans har något hänt längs vägen och idag upplever jag ett betydligt bättre samspel. Jag som löpare har kanske också blivit bättre även om jag alltid saktat ner inför övergångsställen och korsningar, alltid sökt ögonkontakt med förarna och alltid tackat när de släppt över mig, även om det är och har varit deras förbannade skyldighet att göra det.
Idag, jämfört med fem-tio år sedan, saktar även bilisterna in inför övergångsställen och är noga med att släppa över mig. Det händer till och med i andra korsningar, där de faktiskt inte måste släppa över mig. Och där de inte släpper över mig brukar jag peka på Här-går-man-skylten och vid flera tillfällen har jag fått ursäktande blickar och vinkningar tillbaka. Vid ett tillfälle vände faktiskt en ung bilist om och mötte upp mig ett par kvarter bort – för att be om ursäkt. Det!
Även i andra miljöer känns bilisterna mer uppmärksamma idag och därför känns det verkligen på sin plats att få ut en hyllning till det förändrade klimatet. Det som en gång verkade vara en tävlan om nyttjanderätten av vägarna känns idag mer som ett härligt samspel där alla får plats…
…även om det så klart finns rövhål och idioter kvar där ute. Men de tar, lyckligtvis, betydligt mindre plats.
Varför har det förändrats?
Jag har vare sig egna forskningsstudier eller andra rapporter att luta mig tillbaka på men jag har en liten teori. Allt fler har börjat träna eller i alla fall röra sig till fots ute i trafiken, i samband med att folk allt oftare ställer bilen. Och när bilisterna själva gett sig ut kanske de upptäckt vilket jävla helvete det kan vara ibland. Följden har sonika blivit att de uppmärksammat gående och löpare kontra biltrafik på ett helt annat sätt och sedan tagit med sig den insikten när de själva sedan satt sig bakom ratten.
Jag vet inte. Kanske långsökt teori. Och anledningen spelar egentligen ingen större roll. Det är att förändringen har skett som är det viktiga. Nu återstår bara att få en annan grupp att samspela. Cyklisterna verkar nämligen ha en bit kvar dit. Men jag lever på hoppet. Om tio år kanske även de här små trafikmarodörerna får sig ett hyllningsinlägg som detta.
