41:an till protokollet och det sedvanliga mottot

Ja men så var vi där igen då. Den dagen på året som alla Star Wars-fans runt om på jorden avgudar. Och kanske är det lite otacksamt att just jag, en av planetens största icke-fans av det där tramset, har just May the Fourth Be With You som födelsedag. Inte ens en pandemi, där folk började streama filmer och hade massa tid över, fick mig att börja kolla. Då förstår ni kanske nivån.

I alla fall. Det är ju lite av en tradition här på bloggen att gå igenom året som gått och skicka mig själv lite lyckönskningar inför det kommande jordsnurret. Är det någon dag man får vara egotrippad så är det väl just den här, eller hur? Så jag tänker att vi kör på det välbeprövade konceptet. Hur har mitt första 40-talsår varit och hur är känslorna inför fortsättningen?

Så. Mina damer, herrar och annat löst folk – låt mig ta med er från 4 maj 2020 till 4 maj 2021!

Upplevelserna – för ja, jag upplevde!

Många säger att de inte har rest överhuvudtaget det senaste året. Själv har jag rest en hel del och framförallt upplevt massor. För vet ni? En upplevelse kan ju faktiskt ske inom rikets gränser också. Det måste inte vara på andra sidan jorden. I somras upptäckte vi till exempel närområdet och såg vattenfall, utsiktsplatser, fjälltoppar, bergväggar på östkusten, SUP:ade på Lögdeälven och körde på ensliga grusvägar i Jämtland och Härjedalen. Plus att vi satt och njöt av första sommaren med inglasad balkong. Där dracks det bubbel och åts goda middagar mer än en gång vill jag lova. Och för första gången på tio år ställdes västkusten in under sommarmånaderna.

Just det ja, vi lyckades ju faktiskt tajma årets enda utlandsresa när det i början av augusti började se lite ljusare ut i pandemijäveln. Med tre dagars varsel bokade vi vår resa till Rom och fick fem riktigt fina dagar på resande fot, innan Europa återigen stängde ner. Hösten ägnades sedan åt att vandra i Björkliden och cykla i Skåne. Kontraster och sånt ni vet. Fina grejer.

Under vintern och våren har jag jobbat på distans i Trollhättan ett par veckor och även fått några få men fina skiddagar i Björnrike och Klövsjö. Vi har även hunnit med en helg i Björkliden-Riksgränsen där vi gjorde några riktigt härliga vårvinterdagar.

Träningen – för ja, jag har tränat

Vi påbörjade en runstreak den 1 maj förra året och den tog vi hela vägen in i mål. En äkta runstreak är ju 100 dagar och nu med facit i hand kändes det ju som en smärre barnlek (det var det egentligen inte, ska tilläggas). Och! Så sent som häromdagen, den 30 april, sprang ännu en runda – för 365:e dagen på rad!

Andra roliga projekt i träningssammanhang var ju Ladängen Everest, där vi under sommaren sprang höjdmeter i skidbacken här hemma på Frösön. Från havsnivå upp till toppen av Mount Everest, 8848 meter över havet. Det krävdes 114 vändor upp och det grejade vi tillslut i septembers sista dagar.

Jag drog även iväg på några helt egna löpäventyr, som när jag tog en heldag vid Storulvån och sprang upp på Getryggen. Eller när jag sprang Jämtlandstriangeln på två dagar. Jag testade även att springa i -29°C när vintern smällde till på riktigt i januari. Det gick förvånansvärt bra och allt som allt skapades det riktigt fina träningsminnen under året som gick!

Livet allmänt då – för ja, jag levde

Annars då? Jo men bilen har gått bra så att säga. När många andra säger att de fått nya intressen och massa tid över har tillvaron faktiskt rullat på ganska som vanligt här. Eventuellt har vi haft lite mer TV-tid och börjat kolla på någon enstaka serie. Inte så mycket mer. Jag har jobbat 100% hemma sedan efter semestern i somras och har mest varit på kontoret för att hämta lite småprylar. Det är lätt att vänja sig vid att kunna rulla ur sängen på morgonen och rakt upp i jobbstolen. För mig som är ganska trögstartad på mornarna har det varit en solklar vinst. Plus att kaffet hemma alltid smakar bättre än på kontoret.

En annan bra grej är att vi helt klarat oss från att bli smittade av corona. Det har dock kommit nära inpå och jag har både familj och vänner som åkt på skiten. Jag har varit så försiktig jag kan vara utan att för den delen sluta leva livet. Vi har ätit uteluncher, tränat på gym, umgåtts med vänner, åkt skidor och varit utomlands. Jag har också testat mig totalt fem gånger och även gjort ett antikroppstest. Allt har resulterat i negativa svar. Svårt att klaga med andra ord med tanke på hur det har sett ut för andra människor och i andra länder.

Jag har nästan börjat intressera mig för fotboll igen, efter att jag i princip sagt upp det livet för ett par år sedan. Det händer att jag öppnar Forza-appen på mobilen och jag har hyfsad koll på tabellägena i ett par ligor.

Året som kommer då?

Ja men alltså. 41 idag. Ännu ett år till protokollet och ett på agendan. Och om det är något jag lärt mig under mitt första 40-talsår så är det väl att… tja, skit kan träffa fläkten. Samtidigt behöver inte det betyda att allt måste vara skit. Tvärtom. Jag och vi här hemma har gjort det vi kunnat för att ta vara på tillfällen som givits och jag tycker att det har fungerat fint, vilket stora delar av det här inlägget är beviset för.

Inför det kommande året, som förhoppningsvis bjuder på öppningar åt olika håll, tänker jag fortsätta på den vägen. Och så kör jag vidare med mitt gamla härliga motto som fungerat så bra hittills – LET’S DO THIS!

Vilka är med?